jimpet76's Blog

Hej, här kommer lite återberättelse och repetition om första tiden hemma.

Jag förstår att man väntar ca 3-4 veckor innan man kör igång med dagrehab. För jäklar vad bara vardagen suger musten ur en. Kändes som sagt kanon att komma hem till påsken. Solen sken, syrran var hemma från Schweiz, Besök av Krickos syster med fam., ligga i solstolen och kolla när de jobbar i trädgården, tvättar av båten och barna som springer runt och leker, men det var kul ca 5 tim på förmiddagen sen kom smällen. Jag blev helt utslagen, och med det menar jag att knappt orkar röra en fena, man blir apatisk och orka knappt prata och allt känns som ett rent helvete. Tillslut kom kvällen och man hoppas på att man återhämtar sig över natten…men det var ju troligt. Vaknar av att man är nästan lika stel och seg som kvällen innan. Däremot skapar jag lite rutiner som att ta en lång dusch för att mjuka upp kroppen, försöka gå en liten tur ner till mor som bor 400 meter ifrån och även köra ett bubbelbad för att få lite vattenmassage. Jag sitter även och försöker stretcha lite.  Jag lyckas faktiskt göra frukost en morgon och det tar ca 50 min, Snacka om att man gör allt i slowmotion. Hämta mjölkpaket, hämta ost, hämta smör, hämta en kopp, hämta en till…..ja ni förstår. Tänkte jag skulle vara trevlig på Påskafton och äta god mat med alla, men det gick inte alls, så fort jag kom dit var det bara att hitta ett rum och lägga sig. Det är så jäkla jobbigt och trist och tär på psyket att kunna tänka klart och ha en vilja, men inte kunna genomföra det för att kroppen och hjärnan inte orkar. Många skriver att  kämpa på och det kanske jag gör, men för mig känns det inte som att kämpa, för mig känns det bara som att jag ligger och hoppas på bättre tider, men visst man får acceptera att ta sig upp om mornarna, gå en liten promenad , dricka en kopp kaffe, ta en dusch osv är ett steg i rätt riktning och är vad ordet kämpa betyder just nu.

Nu har jag även lyckats förminskat vissa bilder från tiden i uppsala (inget för känsliga tittare)