Running |
Added by rexhunt2909, 644 weeks ago |
Summary
|
|||||||||||||||||||||||||
|
Helsinki City Marathon 2012, check! 22 grader och mestadels sol. Hade anlänt till huvudstaden dagen innan på fredagen med syster efter en dålig natt sömn på båten. Redan då började man bli aningen spänd, dock på ett bra sätt. Har haft en känning i vänster baklår senaste veckorna som inte velat släppa och så även nu dagen innan. Kortpasset på torsdagen satte otippat nog kvar och jag hade träningsvärk dagen innan mitt livs lopp (!). Strövade runt mycket på stan dagen innan, kanske lite väl mycket med tanke på vad som komma skall. Efter en god natt sömn kändes benen bättre på lördagen. Stretchade mycket för att försöka förebygga. Åt normalstor frukost och drack mycket vatten för att ha i reserv i kroppen. Kände mig så där lagom i form. Pga nedtrappningen i km senaste 1,5 veckorna kände man sig lite degig men inte så att det blir ett hinder. I min livs form kände jag mig inte, men i tillräcklig för att ta mig an ett marathon. Räknade mycket på vad för fart jag skulle hålla, hur jag skulle lägga upp loppet och så vidare. Aningen svårt dock beroende på dagsform som man först känner i springskorna på banan samt hur väl man klarar av värmen. En tid under 3:45 var målet, helst mellan 3:40-3:45, mer än nöjd om jag lyckades komma under 3:40. För det är helt realistiskt med tanke på hur tidigare löpturer varit. Anlände i god tid till start och hann bekanta mig väl med upplägget vid start. Jag bestämde mig för att ställa mig strax bakom 3:30 skylten som följdes av 4:00. Värmde upp 45 min innan och joggade lite lätt ca 1 km för att känna av benen. Det kändes helt okej, inte superladdade ben men ändå stabilt. Hade bestämt mig för 11,5 km/h hastighet med mjukstart första 3 km plus att jag skull hålla pulsen kring 165, absolut under 170 fram till sista 45 min. Med nr 1934 på tröjan intill mången tystlåtna finnar gick starten igång kl. 15. Efter 20 s kunde man börja gå framåt en aning pga den stora folkmassan bakom. Efter 1 min småjoggade man och strax efter det var loppet igång. Redan efter 1 km sprang man nästan obehindrat i sin egen fart. Dröjde dock 5-10 km innan folk slutade vara ivägen. Vätskestationerna var täta, och tur var det för varmt var det. Pulsen var hög redan från start pga uppspelthet vilket inte var till ens fördel. Varje gång man närmade sig en vätskestation höjdes pulsen med ca 5 slag i vetskap om dess betydelse att få i sig vätska samt att man inte skulle krocka eller tappa fart. Efter 2 stationer och bara fått i sig nån dl vatten per ställe bestämde jag mig för att stanna snabbt framöver för att få i mig tillräckligt. För det skulle bli räddningen den här dagen att dricka mycket. När 3-4 km gått och jag såg att pulsen inte ville krypa under 165 insåg jag att 11,5 km/h fick bortprioriteras framför pulsen. Vilade i nedförsbackarna där jag tog många placeringar då benen rullade samtidigt som jag koncentrerade mig på andningen för att få ner pulsen. Varje backe fick dock upp pulsen i 170, även de första 2 milen. Men skulle jag klara av detta på någorlunda tid visste jag att jag måste spara på pulsen och så gjorde jag, åtminstone någorlunda första 25. Hade en tanke att öka mot slutet och ta ur mig de sista 10. Formen kändes helt okej vid 25 km där man påhejades av syster Erika som utmärkte sig med den åländska flaggan. Inställningen var hela tiden att efter 30 km, då blir det tungt David, då börjar loppet. Så har iaf alla sagt även om jag var lite skeptisk. Fram till 30 km gick det bra som det brukar på träningen, men SEN. Höja farten tänkte jag, jonä. Det var inte som en vägg, men jag kände på kroppen att ökning av farten var en omöjlighet. Pulsen var på 170 mest hela tiden och det var bara att springa det man förmådde. Med 7-8 km kvar började det kännas bra mkt i benen. Mina 45 min över 170 i puls hade jag passerat sen länge. Nu var det viljan som fick avgöra, en fas jag visste att skulle komma och är det verkliga testet under loppet. Jag tappade allt mer fart och vissa partier kändes det som jag nästan gick fast benen rörde på sig som de brukar. Sista 5 km skyltarna var det bra länge tidsmässigt mellan, åtminstone i psyket. Bättre vart det inte av att de jag hållit jämt med hela loppet trippade lätt förbi.De allt fler deltagarna som börjat gå uppvägde dock en aning. Måste verkligen sett sliten ut i publikens ögon, något bilderna från marathonfotograferna vittnar om. Har aldrig varit så tung i benen som de sista km. Med 5 km kvar kom dessutom en mördarbacke likt ingen annan under loppet vilket verkligen tog musten ur en. Men bara att fortsätta, aldrig hade jag gett upp förut och man började sätta de få minuter som var kvar i perspektiv till annat för att peppa sig själv. Till sist skymtades Olympiastadion och det kändes igen aningen lättare. Benen var fem före att börja krampa men de höll och jag körde tom en lite spurt på upploppet och tog några placeringar till förbi några taniga gamla gubbar(!). Väl i mål tog jag inte många extra löpsteg. Jag var först mer lättad över att det bara vara över än glad att jag faktiskt klarat springa ett maraton. La mig ner på banan lite avsides och tänkte att jag aldrig kommer kunna komma upp igen efter det. Men det gick också. Före loppet skulle jag inte varit nöjd med tiden, men efter att ha uthärdat de sista kilometrarna så kunde jag inte annat vara än nöjd. För jag hade inte mer att ge den här dagen, inte utifrån hur jag känner vad min kropp klarar av. Och med 169 i medelpuls i nästan 4 h som man som mest vågat tro att ha i 45 min ska man vara tacksam att en kropp levererat det den gjorde i den värmen. Aldrig har min kropp och puls få utstått nått liknande tidigare. Det blev en 349 placering av 1402 deltagare i herrklassen och av de totalt 4260 deltagarna sprang jag i mål som 811. Redan dagen efter var jag sugen på att springa ett maraton till, Detta gav mersmak! Och det känns som en milstolpe i livet att klara av det efter alla förberedelser med trännig, kost, tid och uppoffringar. Man blir en bättre människa av att utmana sig själv, och jag tänker fortsätta med det. Vem vet, kanske ens tankelekar om maraton under 3:30, kanske 3:00(?!) och genomförande av ett triathlon blir verklighet en vacker dag. För nog fanns det en del av mig som tvivlade i våras innan allt började, men JAG GJORDE DET! Skriver detta nu knappt en vecka efter loppet och det tog ca 3 dagar innan jag kunde gå normalt. Träningsverken är borta, skavsåren runt midjan har börjat helna, den blödande bröstvårtan läkt, skavsåren slutat kännas, de tappade tånaglarna börjat växa ut och linnesolbrännan från löpturerna bleknat. Nu ser jag fram emot att ladda inför kanonloppet under 90 min 13 oktober, ooorah
0 like this
Why not give rexhunt2909 some cred for this workout by writing a comment! |