En galen Marathonman!

Söndag morgon och jag har gått den långa rundan med vovven. Rundan är bra för tänkandet, jag hinner tänka en hel del när jag går längs havet, ofta kommer jag på mig själv pratande högt och om det mesta, jag får ganska många bra svar tycker jag.

Idag funderade jag mycket på maten, vi var igår kväll iväg och åt middag med vänner på Skafferiet i Kåseberga, fantastisk mat med gott vin till. I morse funderade jag på varför jag var tvungen att äta förrätt (en gudomlig toast Skagen), varmrätt (gödkalv med murklor) och efterrätt (limesockrade jordgubbar med vaniljskum)? Men samtidigt var det inget frosseri, det var lagom på tallrikarna och varje tugga var en njutning.

Hur är det med maten egentligen, jag menar, måste man äta som om det är den sista måltiden, räcker det inte med lite mat som bara är så otroligt god? Ibland säger min hjärna till mig att nu måste du äta tills du spricker, du kanske inte får mat på evigheter och nu gäller det att hamstra. Som bröllopet vi var på för någon vecka sedan, det ställdes fram ett enormt fat med smågodis på efterrättsbuffen och vad var jag tvungen till? Äta så mycket M&M som möjligt på så kort tid som möjligt, men hur gott är det egentligen? Nä, M&M är inte gott alls, det är bara sött och sliskigt. Hur funkar hjärnan egentligen?

I kväll ska vi iväg på söndagsmiddag hos goda vänner i Lund, mannen i huset är krögare och en mästare på att laga underbar mat. Ikväll ska jag bara äta lite, jag ska ta lite mat, njuta av varje tugga och verkligen smaka på vad maten smakar. Jag ska inte ta om, trots att maten troligtvis kommer att vara helt underbar, jag kommer att nöja mig med det lilla. I morgon när jag vaknar kommer jag att känna mig nöjd, jag kommer minnas den goda maten och inte som det brukar vara, minnen av hur mätt jag blev.