Resan mot det bästa jag kan bli

Jag gillar att följa ett program. Jag får bättre översikt på min träning och ser tydligare syftet med de olika passen. Tror det var Lisa Blommé som skrev om det i Runners för ett tag sen, om hur träningen ibland bara blir en grå massa och om nyttan med att ha en coach som ger passen olika syften. Mycket sant!

Idag stod det 8 km lugn jogg på programmet, perfekt som återhämtning från gårdagens intervallpass, så jag valde att lägga passet innan frukost. Det finns en finess med återhämtningspass, det är att man i princip inte behöver springa. Det enda man måste klara av är att kliva ur sägen och ta sig utanför dörren (helst med kläder o skor på...) och sen sköter kroppen resten. Pulsen ska vara låg, tempot ska vara lågt, ingenting ska vara direkt jobbigt. Vid minsta motstånd har man rätt att (eller ska...)  lugna ner tempot. Pannbenet kan lugnt stanna hemma, det har ingen funktion alls dessa pass. Jag gillar den kontrasten, mot andra pass då man (jag) ofta vill pressa på mer, ska jag här istället behålla känslan från sömnen så länge som möjligt, och hålla ansträngningen på samma nivå som när man ligger på soffan, typ. :)

Därmed inte sagt att jag skulle vilja fjösa omkring så jämt, gud nej, då skulle jag nog somna springandes. Men ibland, bara som omväxling. Och jag tror det är supernyttigt, både för kroppen (blodcirkulationen gör underverk) och för huvudet (tålamodet...).