Resan mot det bästa jag kan bli

Idag fick jag till slut tag i en sköterska som faktiskt kunde tolka röntgensvaret. Det visade sig att det var en mindre inflammation på senan på smalbenet. Dock var det ingen muskelbristning, vilket jag tycker känns himla skönt!

Jag kan dock fortsätta trappa upp löpningen sålänge det känns ok, hon trodde att det kommer läka av sig själv. Dessutom tyckte hon att jag skulle stretcha framsidan av vaden noga när jag tränat, för att få bra genomblödning och få bort slaggprodukter. Yes ma´m! "Bara du lyssnar på kroppen så ska det nog gå bra" sa hon. I´m trying, I´m trying...

I morse blev det strax under 8 km löpning och smalbenet kändes bra. Dock kände jag att det stramade på utsidan av knäet... Jag vet vad ni tänker nu- löparknä, men nja... det stack inte till eller så, utan det drog bara i muskeln, så jag stretchade två gånger under passet och lääänge efter, och har gjort det två gånger till nu under förmiddagen. Jag har fått två bra övningar av naprapatkollegan också, som jag ska köra på gymet i veckan. Så förhoppningsvis hinner jag förebygga innan det blir något riktigt. Jag känner av lite i veckan, kör lite yoga och stretchar ut, så får vi se när jag vågar mig på att springa lite igen.

Jag tror att detta har uppkommit under den här månaden då jag inte sprungit, eftersom jag har cyklat mycket då, och cykling belastar utsida lår ganska mycket. Jag har varit lite dålig på att stretcha efter cykelpassen, det känns liksom inte att man tar ut sig på samma sätt då, men självklart belastar två timmars cykel kroppen! Tänk att man kan göra såna tankevurpor fast man hållit på med det här så länge... Jaja, nu har jag lärt mig det. :)

Ska lyssna på kroppen resten av veckan och se vad som känns bäst att träna, jag vill gärna citera Håkan här: "Jag tänker aldrig mer vara skadad!"