Resan mot det bästa jag kan bli

Ibland tryter motivationen, även för mig. Jag säger även för mig eftersom det trots allt händer väldigt sällan. Jag HATAR när motivationen tryter. HATAR! 

Idag var det så, eller det har varit på gång de sista dagarna faktiskt.  Foten har gjort ont, vilket gjort mig lite deppig, jag har också haft en del att tänka på , vilket gör att jag liksom inte hinner ladda inför träningen. Idag var planen att springa, men då jag vaknade och staplade till toaletten insåg jag att det bara var att glömma. Foten har en dålig dag, det är bara att gilla läget. Jag HATAR att gilla läget!

Hela förmiddagen satt jag och beklagade mig om hur jag absolut inte ville gå och träna, och att jag bara ville baka en stor kladdkaka och trycka i mig hela... Min mamma lyssnade tålmodigt och konstaterade att det känns så för alla ibland. Jo, men det hjälper ju inte mig!? Jaja, till slut insåg jag att det bara fanns en lösning- gå till gymet, få det gjort, och håll käften. Så jag gick. När jag väl var där gick det bra (det gör det ju alltid bara man kommer iväg) och jag avverkade 50 min på trappmaskinen, varav 15 min bestod av intervaller. Jag är nöjd. Jag tackar min disciplin för det, och mitt logiska tänkande, "träningen är bra för dig, du mår bättre efteråt". Dessutom strävar jag ju hela tiden efter att bli lättare och snabbare i löpspåret, och det tror jag ju inte att jag blir av att trycka i mig en kladdkaka... ;) Men fan, det var inte kul innan jag kom iväg. 

Jag lider av att vara utan motivation, för oftast älskar jag träningen och längtar till den. Jag hatar det faktum att man inte alltid kan vara på topp. Men ett faktum är det, som sagt. Jaja, nu är det gjort! Imorgon hoppas jag att foten är på bättre humör, så jag får syssla med den typ av träning jag tycker om!!

Trevlig helg på er!