Resan mot det bästa jag kan bli

Igår var jag ute och sprang med Solvikingarna. Japp, de heter så, gänget som anordnar de mycket uppskattade grupplöpningarna i Skatås under vintern och våren. Jag har bara hunnit vara med på två av långpassen under vintern, men nu kommer de att köra varje onsdag kväll, olika typer av pass, så nu ska jag nog lyckas få till det oftare. Jag har ju inga klasser på onsdagar så det bör gå bra! Igår var det premiär för kvällspassen, och det stod fartlek på schemat. Självklart var jag där!!

Lite drygt en timme höll vi på, inklusive upp- och nedvarvning, ett lagom pass där det fanns chanser att ta ut sig ordentligt, men jag var inte däckad efteråt. Sprang några varv på en runda med både raksträckor och backar, så chanserna var många att pressa pulsen. Jag mötte några gamla arbetskompisar som jag jobbat med på ett gym för två år sen. Skoj! De ska också springa varvet så nu har vi lite träningshjälp av varandra! Vi fick till några riktigt bra ruscher! Passet handlade också om löpteknink, vi fick bl a jogga runt i en cirkel och slipa på vår teknik. Framförallt i backarna är det ju så viktigt att pendla med armarna och hålla blicken högt så man får i sig syre. Tappar man hållningen och sjunker ihop blir det mycket tyngre!

Det är verkligen grymt roligt att träna tillsammans! Jag uppskattar stämningen väldigt mycket, alla brinner för sin träning, alla tar det på allvar, alla har prioriterat bort annat för att kunna träna tillsammans! Ingen ser ner på den som väljer att träna framför att ligga framför tvn hela kvällen, alla vill åt samma håll. Dessutom blir träningen mycket mer effektiv när vi kör i grupp, jag pressar mig själv mer!

En av ledarna sa något som gick rakt in i hjärtat på mig. Ofta känner man ju att man är så uttittad när man är ute och tränar, speciellt helgmornar eller fredagkvällar. Det är som att alla glor och tycker att man är dum i huvudet som inte är på krogen/ ligger bakfull i soffan med en pizza. Solvikingarna har ju kört kl 11 på lördagar, och han sa att de ofta har mött folk när de sprungit som glott på dem just så, som att de varit galna. Men då ska man bara tänka som Thåström, "det är ni som är de konstiga, det är JAG som är normal!" Åh, vad skönt att höra! Ibland blir man verkligen galen på alla blickar och det var en sån befrielse att bli påmind om att det finns fler som jag, fler dårar, som väljer bort sena nätter för att komma åt morgontimmarnas underbara lugn och träningsro, utan ungar och hundar i löpspåren, utan stressiga måsten, som alltid inträffar senare under dagen. Tack, det var grymt att påminnas om det! Att det är helt ok att ha en sån passion, utan att vara ensam!! Jag kommer bära de orden med mig en lång tid framöver!

Idag ska jag hålla mitt vanliga spinningpass, som alltid på torsdagar, men jag ska verkligen gå in för att ta det lugnt! Jag säger alltid så, och sen glömmer jag det för att vi har så kul på passet, men idag ska jag!!!... ;) Imorgon ska jag vila helt, för på lördag är det ju dags att utmana mig själv i mitt livs första löptävling! Ambitionen är bara att se hur jag reagerar på tävling, inga tidsmål har jag, utan bara att  ta första varvet i vanlig fart, och öka så mycket jag kan det andra. Dagsformen får avgöra hur det går. Foten känns lite idag, men med lite vila hoppas jag på att kunna gå ut med full kraft och inte begränsas av nån smärta. Igår kände jag inget, däremot krampade vaden på samma sida lite, vilket säkert har något samband. Jag springer väl och spänner mig för att jag är rädd att få ont.

Ingen styrka har det blivit denna vecka, men om jag känner mig ok blir det ett pass med kettle bells på söndag. Överkroppen behöver få sitt varje vecka, så är det bara!

På återseende!