Resan mot det bästa jag kan bli

Jag läste följande i en blogg alldeles nyss och kände att jag ville dela med mig till er:

Historien handlar om en mamma som för en tid sedan skällde på sin 5 åriga dotter för att hon slösade på en rulle med dyrt guldfärgat omslagspapper. Pengar var det ont om och hon blev ännu mer upprörd när hon såg att dottern använde pappret att dekorera en ask som hon placerade under julgranen.

Hursomhelst, den lilla flickan gav presentasken till sin mamma nästa morgon och sade,

’Den är till dig, Mamma’

Mamman blev generad för hennes tidigare ilska mot flickan, men hennes ilska blossade upp igen när hon öppnade presentasken och såg att det var tomt.

Hon sa till sin dotter med harm i rösten.

’Vet du inte unga dam, att när du ger bort en present är det meningen att det skall vara någonting i paketet?’

Hon hade tårar i sina ögon och sa, ’Men, Mamma,det är inte tomt! Jag blåste kyssar i den tills den blev full.’

Mamman blev förkrossad.Hon föll på knä och slog armarna om sin dotter och bad henne och förlåtelse för hennes obetänksamma ilska...

En kort tid senare tog en olycka dotterns liv, och det sägs att mamman behöll det gyllene asken bredvid sängen för resten av hennes liv.

När hon helst kände sig nere eller mötte svårigheter öppnade hon asken och tog ut en inbillad kyss och mindes kärleken från barnet som hade lagt kyssarna däri...

En verkligt underbar känsla, denna gåva till oss är en ask full med ovillkorlig kärlek och kyssar från våra barn, familjen   och   vännerna... 

Det finns inget mer värdefullare än detta... 

För MIG symboliserar den här historien vikten av att uppskatta människorna omkring oss, och tala om för dem att vi älskar dem, innan det är för sent. Den symboliserar också hur icke-fysiska ting kan betyda så mycket mer än materiella saker. Något att tänka på nu i juletid, när vi borde ta oss tid för varandra men istället irrar omkring som yra höns och jagar efter så många julklappar vi bara kan komma över, och grubblar över hur många prinskorvar vi ska hinna trycka in...

Vad känner DU när du läser den?