Resan mot det bästa jag kan bli

Har vilat fredag och lördag, intervallpasset sliter alltid ganska ordentligt så jag väljer att lägga vila efter för att (förhoppningsvis) hålla mig skadefri. I morse förväntade jag mig därför pigga ben på långpasset.

Frukost, en timmes vila i soffan, och sen iväg. Efter fyra minuter tittade jag på klockan och funderade på att vända hemåt. På allvar. Jag hade ont i vänster knä (har aldrig hänt innan), ont i baksida lår, benen kändes stumma, pulsen sköt i taket och allt kändes kantigt. Men jag tjurade på, 15 km skulle jag göra, så bara tig, bit ihop och utför. 1 h och 27 min tog det, och den i lilla trappan till lägenheten kändes det som att jag sprungit tre mil ungefär. Så otroligt stumma lår!!

Några gånger under rundan hörde jag min egen andning, när musiken tystnade, och jag undrade om jag plötsligt förvandlats till en totalt otränad överviktig människa med noll löpteknik? Frust, stön, klamp klamp lät det. Folk vände sig om flera hundra meter framför mig och undrade vem i helvete som lät så ansträngd. (Så kändes det i alla fall).

Konstaterade när jag kom hem att 5.40 tempo är helt ok på långpass, men att den subjektiva upplevelsen var något helt annat. Jaja, alla ska vi ha sådana dagar. Hoppas stumheten släpper till imorgon iaf...