Resan mot det bästa jag kan bli

Jag hade ställt klockan på 07.30 för att hinna springa långpass innan jag ska iväg till frissan. Redan kvart i sju började jag skruva mig i sängen och längta ut. Försökte somna om men det gick inte nåt vidare, så 07.15 gav jag upp, klev ur sängen och gjorde mig klar för att ge mig ut. Ganska mörkt ut fortfarande, fasiken, solen går upp sent nu... På med vätskebältet, hittade en påse kanelgifflar i frysen så två gifflar fick också följa med ifall energin skulle tryta. Drack ett stort glas vatten och sen var det äntligen dags.

Jag hade bestämt mig för att ligga kring 75% av max, och inte högre än 80. Långpass ska inte gå snabbt, så är det bara. Paradisrundan fick en helt ny innebörd såhär på morgonen, lite dimmigt, halvmörkt, sådär så att fantasin ibland drog iväg med mig och jag såg både tomtar och troll i buskarna. Inte så att man blev rädd, bara så att man fick en sån där pirrande känsla i kroppen, lite magiskt... Jag fortsatte ett par kilometer extra utöver den vanliga paradisrundan (den är 10 km i vanliga fall) och var tillbaka hemma efter 71 minuter. Kanelgifflarna funkade bra som färdkost, innan frukost är man inte så kaxig så lite energi är nog bra att ladda in under passet. Dock var de lite besvärliga att få ut ur det lilla facket på vätskebältet, hälften hamnade nog på marken. Tror jag ska stoppa dem i en plastpåse nästa gång, så blir det lättare att få ut dem.

Jag kände av lite stumhet och smärta i vänster knä, troligen pga att hela rundan går på asfalt, och jag inte har sprungit så mycket långpass sista tiden. Annars kändes allt kanon. Dock blir ju tempot ganska långsamt när man håller sig till en ganska låg puls, så ibland blev jag lite rastlös och ville öka. Men det är bra träning att ibland hålla igen också, och hålla sig till en plan.

Nu måste jag skynda mig iväg, klippning och sen kvartalsutbildning i Bodyattack. Vilken underbar lördag!!

Vad ska ni träna idag??