Resan mot det bästa jag kan bli

Äntligen, som Gert Fylking skulle ha sagt.

Jag har fortfarande inte fått ngt besked från röntgen, ringde igår men då hade läkaren inte fått några bilder. Jag ska prova igen idag. Men sista dagarna har det känts riktigt bra, jag har sprungit till bussen ett par gånger utan att känna något, och när jag trycker på benet så ömmar det bara ytterst lite. Så igår började det gro en liten dröm om att prova springa lite i helgen. Nu är ju inte jag känd för att vara tålamodets drottning, så när väl tanken slagit rot i skallen så gick det inte att vänta till helgen. Imorse kl 7.30 stod jag följdaktligen på löpbandet med lite fjärilar i magen.

Planen var att gå 5 minuter och springa 5 minuter, och upprepa detta tre gånger, totalt alltså 30 min. Efter 5 minuters gång så ökade jag försiktigt upp bandet till 6.40-tempo, och började jogga. Åh det gick!! Jag kände ingen smärta what so ever!! (här skulle jag vilja lägga till 14 utropstecken till men jag nöjer mig med två, ni förstår nog min lycka ändå). Andra femminutarn ökade jag något till och sista lite till, så jag höll 6.20-fart. Totalt skrapade jag nog ihop strax över två kilometers löpning, inte illa va!? ;) Haha, nej men bättre än inget och efter de sista fyra veckornas uppehåll kändes det helt underbart att få springa överhuvudtaget.  Lycka lycka lycka!! Nu återstår bara att klara av att inte springa igen imorgon...

Efter denna något långa uppvärmning gick jag och körde ben i gymet, knäböj i smithen, gående utfallssteg med knälyft mellan, liggande bencurl och till sist knäböj på balansplatta. När jag stod och fixade håret efter duschen kunde jag inte sluta le. Oavsett vad som händer så kommer det här bli en bra dag!