Resan mot det bästa jag kan bli

Imorse kunde jag äntligen känna en ordentlig förbättring i vaden. Visst, det är stelt fortfarande och steget är mycket kortare än normalt, men jag kände mig mer avslappnad än på länga. På grusvägen, ungefär halva sträckan, kunde jag hålla ganska bra tempo, medan jag fick bromsa lite på asfalten. Jag förmanade mig själv hela tiden, då jag kände att jag omedvetet ville dra iväg i högre tempo, men jag tänker inte förhasta mig och riva upp allt igen! Strax under 8 km blev det, och strax under 44 min, snittempot blev 5.39, kändes lagom!

Nu njuter jag av att äntligen få käna mig lite mindre rastlös, och i alla fall liiite trött i kroppen. Jag skrattade lite åt mig själv när jag sprang där, snöblandat regn piskade i ansiktet, det var ömsom halt, ömsom slask som jag blötte ner halva benen med, men ändå var jag så glad, eftersom jag kände att nu, nu är det på väg att hända något! Nu ser jag ljuset i tunneln! Vem som helst (utom ni andra likasinnade här på shapelink, som nog förstår precis vad jag pratar om) hade stånkat och stönat och bara velat gå hem, men jag ville bara fortsätta, hela dagen! Plötsligt dök textraden "jag vill tacka livet" upp i skallen, vem sjutton är det? Visst är det en sång? Arja Saijonma?