Resan mot det bästa jag kan bli

Idag sprang jag hem från jobbet, 9 km. Jag hade bestämt att det får ta den tid det tar, och räknade inte med att vara hemma på mindre än en timme. Men döm av min förvåning, 51 minuter tog det, trots att jag hamnade mitt i ett demonstrationståg mot kriget i Gaza (jag hade stannat och gått med om jag varit lite lämpligare klädd, förlåt!!) och fick kryssa fram genom folkmassan. 5.40-tempo blev det i snitt, och pulsen låg strax under 150 hela tiden. Hallå, ser ni att jag verkligen försöker springa lugnt nu!?! ;) Jag tycker jag klarar det ganska bra. Fast jag har ju inget val sålänge jag har ont...

Men det kändes mycket långsammare, jag trodde nog att jag låg på 6.30-tempo ungefär. Konstigt, att man är så dålig på at uppskatta de lägre tempona. Men det var en trevlig överraskning att vara hemma på relativt kort tid.

Vaden känns bättre för varje dag, jag stretchar den väldigt försiktigt och masserar in tigerbalsam nästan varje dag. Dock vågar jag mig inte på nåt långpass i helgen, jag nöjer mig med att komma upp i de tre milen jag minst ska springa varje vecka. Då återstår ca nio imorgon, samt ett yogapass. Jag är himla nöjd över att jag fått till alla pass den här veckan trots vadproblemen. (Märk att jag vägrar kalla det en skada, det är smärta, ömhet, stelhet eller kanske muskelproblem, men det är INTE nån skada och INTE nån överansträngning. Jag vägrar!)

Skönt att det går åt rätt håll i alla fall!