Resan mot det bästa jag kan bli

Åh, vilken fantastisk dag! Men först ska jag berätta lite om igår.

Jag körde ju mitt allra sista spin/corepass på min "gamla" anläggning igår. Natruligtvis tuffare än nånsin och jag hade valt ut alla favoritlåtarna, det var tunga backar och snabba intervaller om vartannat. Efter passet kom det fram flera stammisar och tackade så mycket, och sade att de kommer sakna mig. Jag blev nästan lite rörd, så himla söta! En äldre kvinna som alltid går på mitt pass var fram, hon är en sån kämpe, har det lite tufft med balansen på coren, och kämpar på spinningen, men hon ger aldrig upp. Åh, jag kommer definitivt att sakna mina kunder!

Idag då, ledig från jobbet och backintervaller på schemat. Enligt det program jag nu följer (hyfsat iaf) skulle det vara 2-3 km upppvärmning, 8-9 intervaller á 45 sek, 2-3 km nedvarvning. Men eftersom jag körde 10 intervaller förra veckan ville jag inte vara sämre nu, så jag bestämde att det skulle bli 10 idag också. När jag klev ut genom dörren trängde solen igenom de mörka molnen och gav en härlig värme!

Igår träffade jag en god vän på eftermiddagen, vi pratade om en del allvarsamma saker och hon sa många kloka ord. Under uppvärmningen kom hennes ord tillbaka till mig, saker som att leva för stunden, njuta av det man har istället för att sakna det man inte har, uppskatta livet, saker som låter som clichéer men som i det sammanhanget var väldigt viktiga. Med Daughtrys skönsång i öronen flöt jag därför igenom uppvärmningen, log mot världen och njöt av att jag har en fantastiskt stark kropp som med lätta steg tar sig fram nästan hur långt som helst. Jag kände mig som världens starkaste och bästa, och jag tillät mig att känna så. Det var liksom bäddat för ett bra pass.

Framme vid backen lade jag ifrån mig vätskebältet, som idag var laddat med Vitargo, och satte av uppför backen. Höll koll på klockan första svängen, för att mäta upp en lagom sträcka för 45 sekunder. Sen struntade jag i klockan och kikade istället på pulsen varje gång jag nådde toppen av backen.

Jag delade upp intervallerna två och två, så efter varannan fick jag stanna och ta en klunk dricka. På så sätt kändes det som att jag bara sprang 5, och då blev det ju busenkelt! Överlag var det ganska busenkelt idag. Inte för att jag mesade på, nej jag gasade för fullt, men jag kände mig stark och pigg, och kroppen var helt med mig. Maxpuls blev två slag högre denna gång mot förra torsdagen och jag släppte bara ner pulsen ca 35 slag mellan varje, mot 60 sist.

Totalt blev sträckan denna gång 9 km, på 50 minuter. Jag tycker det känns mer lagom, 70 min sist var nog lite i överkant för ett så pass intensivt pass. När jag klev in efter en lång noggrann stretch (jo då, ibland känner jag för att strecha) hörde jag regnet smattra mot fönstret. Ibland ler alla gudar åt en på samma dag...