Resan mot det bästa jag kan bli

Imorse var det dags för den efterlängtade rehab-joggen igen. Åh, att man kan njuta så mycket under så kort tid! :) När jag klev upp visade termometern -9.7 grader. Oj, tänkte jag bara. Inte för en halv mikrosekund ens tänkte jag "hmm, kanske man ska strunta i det". Knappast!! Bara att börja klä på sig, nertill fick det bli mina härliga windstopppertight och över det en lite tjockare vindbyxa. Upptill fick min tjocka Crafttröja agera underställ, och min avlagda vinterjacka avslutade proceduren. Mössa, dubbla vantar och såklart något tjockare strumpor på fötterna, sen bar det av. UNDERBART!!!!!!

Jag lämnade mr Garmin hemma idag, utan fotsensor kan det lika gärna kvitta. Jag vet ju ungefär var jag ska springa/gå sen söndagens runda, och pulsen under en sån här runda är egentligen inte intressant för mig. När jag sprungit ett par hundra meter började Rock around the clock i lurarna (ja, jag har en väldigt bred musiksmak...). Den har ett väldigt högt tempo, så jag kortade steget och sprang i takt med musiken. Tempot ökade något, och stegfrekvensen ökade en hel del. Och vet ni- vaden blev mycket gladare!! Jag kände skillnad direkt! Coolt! Annars har jag ju en lätt smärta när jag springer, men med den här tekniken försvann nästan allt. Jag behöll sen samma korta rappa steg hela vägen, och det kändes grymt bra! Även hållningen förändrades automatiskt och höften kom något längre fram. Det här måste väl vara bra?? Nån som har den låten hemma och kan jogga ett varv runt vardagsrummet eller kontoret och tala om ifall det är alldeles för snabbt tempo??

När jag kom hem var jag lite frusen om framlåren men annars mådde jag kanon. Spolade vaderna med kallt/varmt/kallt vatten men glömde tyvärr linimentet idag. Ingen mer träning ikväll, utan bara avkoppling ikväll, och tvättstugan ska få ett besök. :)

Hoppas ni får en trevlig dag!