Resan mot det bästa jag kan bli

Imorse hade jag tid på Vårdcentralen för att kolla upp det ömmande och uppsvullna smalbenet. Läkaren tittade och klämde, och tappade hakan när jag generat berättade hur långt jag hade sprungit. Konstigt att man liksom måste skämmas för det, men folk tycker mest att man är dum i huvudet. Läkaren var dock mycket imponerad och tyckte inte alls att jag var dum i huvudet, trevligt.

Hon trodde iaf att det var en bristning men hon kunde inte säga hur stor, utan det krävs röntgen för att avgöra, så remiss skickad till röntgen, bara att avvakta. Som hon sa "små bristningar är ju träningsvärk, den värsta typen av bristning- då har ju muskeln gått av, och allt därimellan är grader av det hela." Hoppas bara min skada ligger närmare träningsvärk än avsliten muskel på den skalan. :)

Så länge tyckte hon att jag kunde cykla eftersom det inte gör ont, men undvika att gå och springa. Hmm, kul liv. Jaja, det får bli cykling, yoga och gym den närmaste tiden tills jag får kallelse till röntgen.