Resan mot det bästa jag kan bli

Idag vill jag prata lite om hur vi förhåller oss till vår träning. Jag hade nämligen en himla intressant upplevelse på gymet för bara en stund sedan.

Var först iväg o tränade rygg o vader på förmiddagen, ett grymt bra pass som jag kände mig supernöjd med. Planen var sedan att åka o fixa naglarna, o direkt efter det bege mig till gymet för nån typ av kardio. Jag packade både löparskor och spinningskivorna, visste inte riktigt vad jag kände för att göra. Under de 2 timmarna jag satt hon nagelterapeuten hann jag bli så vansinnigt trött!! Satt faktiskt och sov vissa stunder! :) Hann tänka både en och två gånger att jag nog skulle strunta i kardion, svänga förbi affären o handla äpplen och vindruvor, och gå hem o mysa lite istället. Av nån anledning var jag såå sugen på frukt! :) Hur som helst, jag är inte den som ger upp, på gott och ont. Jag tänkte att jag ger mig iväg, kör iaf 30 minuter, och belönar mig med en solning efteråt! Genast kändes det mer lockande.

Så, jag kommer till gymet, börjar jogga på bandet, och känner dels träningsvärken i baksida lår sen igår, dels hur den vänstra, skadade lårmuskeln, börjar bråka direkt. Musten gick ur mig! Här kommer "uppenbarelsen". Efter tio minuters segt joggande bestämmer jag mig för att byta till trappmaskinen. Av någon konstig anledning känns den mer lockande. Och mycket riktigt, så fort jag kliver upp får jag en sån enorm energi!! Steppar på som en galning, samtidigt som jag dyker ner i en skvallertidning som jag hunnit plocka ur stället, på väg mellan löpband och trappis. 30 minuter flyger förbi (totalt nu uppe i 40 alltså...) sen känner jag mig sugen på att ge löpbandet en omgång till. 15 minuter i ett ganska högt tempo blir det, den här gången känns det mycket roligare!! Efter detta tänker jag nöja mig, men kommer ihåg att mitt mål för denna månad var att förlänga mina kardiopass, jag har tänkt ligga mellan 60 och 90 minuter på så många pass som möjligt. Fasiken, bara 5 minuter kvar till 60, lika bra att köra. Men benet ömmar, så trappmaskinen får ta över igen, den sista biten. Blir 10 minuter där innan jag nöjt stapplar iväg till stretchingen.

Vad vill jag då säga med detta? Jo, att istället för att fokusera på de hinder vi ser, bör vi lägga vår energi på att söka möjligheter. Vill du inte träna det du råkade ha inplanerat i almanackan idag, GÖR INTE DET DÅ!!! Om vi vågar ändra våra planer finns chansen att passet blir så mycket bättre!! Tänk, om jag stannat på löpbandet från början, då hade jag förmodligen gett mig efter 30 minuter. Dessutom hade jag sett tillbaka på passet som något jobbigt och tråkigt. Jag tycker inte att man ska hoppa över de inplanerade träningstillfällena, om man inte är skadad eller sjuk förstås. Istället tror jag att det är en bra idé att söka inom sig efter något som man faktiskt HAR lust att göra, och utgå från det. Våga, och se vad som händer helt enkelt!

Jag varierar min konditionsträning himla mycket. Vissa dagar kan jag inte ens se på crosstrainern utan att rysa, medan jag vissa dagar kan gå och längta efter att få köra ett hårt pass där. Ibland känner jag direkt jag vaknar att "idag är en dag för långpromenad", nästa dag blir jag uttråkad bara av tanken på att promenera, då är det intervaller som gäller, tills jag nästan spyr! Jag försöker verkligen lyssna på dessa signaler från min kropp, och jag är övertygad om att variationen minskar risken för överträning.

En långpromenad i skogen i lugnt tempo är ju bättre än ingen träning alls, även om planen var 45 minuter intervaller. Kanske att du till och med orkar promenera den dubbla tiden, eftersom du faktiskt gör något du gillar, inte något du tvingar dig till?? Och om du börjar med att tänka att du ska cykla 20 minuter, kanske du iaf stannar kvar i 45? Psykets makt är större än vi tror.

Så, ibland räcker det att bestämma att man ska aktivera sig, och sedan lyssna på vad kroppen känner för att göra. :) Vad tror ni?

Visst blev de snygga! :)