Resan mot det bästa jag kan bli

Sitter här i soffan, har sovit alldeles för lite men kroppen vill inte koppla av, och magen skriker, samtidigt som jag får tvinga ner varje tugga. Fortfarande i chock tänkte jag iaf försöka sammanfatta min gårdag.

Eftersom loppet inte började förrän kl 12 unnade jag mig en skön sovmorgon. Åt sedan pannkakor till frukost, med mycket grädde. ;) Vet inte hur mycket det gör men det känns iaf bra att starta loppet med mätt mage. Vi åkte iväg till Slottsskogen i god tid, jag blir alltid så orolig att komma försent, vilket resulterar i att jag alltid är för tidigt på plats överallt.

När starten gick var vi 7 tappra själar som gav oss av, varav en skulle springa 6 h, 4 st 12 h och 2 st  24 h. Vi följdes åt första varvet runt banan, som var 730 m lång, gick genom en vacker park (Slottsskogsparken) och var alldeles plan (tills ungefär halvvägs genom loppet då den lilla lilla uppförslutningen på kanske tio steg växte sig allt brantare). Jag hittade en bra rytm redan från början och hade hela tiden Marcus visdomsord i huvudet "de första tre timmarna ska inte kännas av alls". Så jag sprang på i lätt tempo och så fort andningen ökade så drog jag ner tempot. Jag hade bestämt två regler för mig själv.

1.Andningen skulle gå på två-två hela tiden, dvs andas in två steg och ut två. Aldrig andas in två och ut ett, då gick det för fort.

2. Jag skulle springa 50 min per timme och sen gå 10.

Jag höll båda, fast sista timmarna gick jag såklart mer.

Det var två tjejer och två killar som sprang 12 h och den ena killen (som var tillsammans med den tjejen som inte var jag) drog iväg i full fart direkt. Jag sneglade på honom när han varvade mig varje kvart och tänkte att det där kan aldrig hålla. Hans tjej lunkade på en bra bit efter mig. Mycket riktigt, efter drygt två timmar såg jag att han började gå och sen gick de tillsammans mest hela tiden. Efter 6 h hade de "sprungit" en marathon och då lade de av, dvs gav upp. Det känns helt sjukt att se det som att ge upp när man faktiskt sprungit ett marathon (det är ju en respektabel sträcka), men det var ju faktiskt så. Då var vi bara två kvar i 12 h och den andra låg ungefär 3 km före mig. Jag hade inga planer på att komma ikapp, jag var nöjd med att bli tvåa. :)

Efter tre timmar började benen kännas stumma. Jag ignorerade att tänkta glada tankar som Håkan sagt åt mig, vilket funkade bra i två timmar till. Kl 17 kom min sambo dit, jag försökte ligga en stund på spikmattan men det kändes inget igenom byxorna. Han masserade iaf vaderna lite och sen gav jag mig ut igen. En stund senare dök min kollega naprapaten upp, hon tog sig an låren i två omgångar vilket gjorde stor skillnad, iaf för stunden.

Kollegan och sambon stannade till kl 19, så de två timmarna gick väldigt bra, kul att få så mycket hejarop och peppning, då kändes allt lätt även om låren för det mesta skrek att jag var en idiot och minsann skulle få ångra detta imorgon. Tänk att de skulle uppfylla det hotet så noga...

Sambon gav sig av hem kl 19 för att äta middag och byta om, han skulle komma tillbaka kl 21 för att springa med mig. Jag stretade på men luften gick ur mig något nu när jag var "ensam" igen. Halvåtta fattade jag besultet att jag skulle gå en timme mellan åtta och nio. Den halvtimmen som återstod innan kl 20 var den absolut längsta på hela dagen!!!

Gick en timme, åt, drack, pratade med mamma i telefonen. Jag hade inte berättat innan att jag skulle springa det här loppet, men hon blev inte så förvånad. Hon har slutat bli det när det gäller mig. Hon pratade iaf på så att tiden igck, och snart var klockan nio och sambon var på plats.

Just då ringde Infrva, och jag hade precis klarat av 7 mil. Jag sade då till henne att jag skulle försöka sikta på nio mil, och hon peppade mig massor, tack! Jag lade över ansvaret på sambon "få mig två mil på tre timmar" och han antog utmaningen med stort engagemang, räknade varv, tider och hur ofta jag kunde få gå ett varv. Inombords grät jag vid det här laget, menn jag vägrade släppa ut det då det skulle ta för mycket energi från mig. Var sak har sin tid.

När det var en timme kvar talade sambon om att jag hade nio varv kvar till nio mil, dvs 6570 meter. Jag började då räkna ner varv för varv, och räknade hela tiden på hur lång tid ett varv tog om jag sprang och om jag gick. I teorin skulle jag hinna, men fasiken, i praktiken då? Man vet ju aldrig vad kroppen hittar på 23.30 på natten, med 11,5 h löpning och 8,5 mil i benen. Med 20 min kvar och två varv att klara bestämde jag mig för att gå de sista två, det skulle ta ca 8 min per varv så det fanns marginaler. Ett bra beslut, jag gick i mål efter 11 h 53 min, och tavlan slog om till 90 km och 500 meter. Alla applåderade och såg hur fantastiskt lycklig jag var.

Det ska sägas att innan loppet var mitt mål att klara 8 mil, 9 kunde jag inte ens drömma om.

Här kan ni se resultatlistan: http://results.mikatiming.de/2009/slottsskogen/index.php?content=leaderboard

Att gå de 100 meterna till bilen tog sen en anmärkningsvärd tid, men benen hade totalt lagt av och jag såg ut som typ Frankenstein. Att sätta sig i bilen var ett ännu värre projekt. För att inte tala om när jag skulle ur bilen och gå de trettio stegen till dörren. I bilen lät jag tårarna komma, men visste inte riktigt om de kom av smärtan eller lyckan. Men jag behövde helt klart lätta på trycket.

Knäet kändes knappt av på hela tiden, men framsida lår, baksida lår, höftböjarna (fruktansvärt!!) och första decimetern på framsidan av vaden (värst av allt!) gjorde så ont, och gör det fortfarande. Vet ni- det gör inget, jag lovade kroppen att få skrika allt den kunde bara den tog mig runt och uppfyllde min dröm. Så jag ler bara åt smärtan.

Jag lyckades uppbringa energi och mod till att lägga låren på spikmattan när jag kom hem, vilket faktiskt gjorde mycket för dem, de funkar hyfsat redan nu. Dock var det nästintill omöjligt att få ner någon mat, trots att jag levt på bröd, godis och coca cola hela dagen. Försökte med en köttbit m potatis som de serverade på loppet, men att tugga kött var typ omöjligt, så potatisen var det enda som gick ner. Drack iaf en Vitargo-drink när jag kom hem, åt en näve jordnötter och ett gäng ostskivor, bättre än inget. Nu på morgonen var jag som sagt superhungrig men yoghurten med musli som jag hällde upp innan jag började skriva detta inlägg står halväten på bordet. Men jag kämpar, tugga för tugga!!

Nu blir det vila några dagar, massage, spikmatta och tigerbalsam.

Författarens tack

Ni bör alla ta åt er en del av äran, utan alla fina SMS hade jag inte nått mitt mål, och slagit det med en mil!!

Tinypaws: Japp, jag VAR lätt som en fjäder, och flög fram! Iaf ibland. ;)

Petter Larsson: Wow, du kan skriva! Läste nog ditt SMS fyra fem gånger under de sista timmarna. Löpglädje, yes!!

Marcus: Tack, kändes som du var där hela tiden!

Göran 44, Håkan Larsson, Waagard, Hilda, Infrva (och tack för samtalet!), och någon som inte skrev under med sitt namn. Tusen tusen tusen tack alla!! 

Men framförallt: All världens tacksamhet och kärlek till min sambo som var MIN hjälte för dagen. Han är ingen långlöpare i vanliga fall men tog sig an utmaningen ooch guidade mig igenom mina tvivel och smärtor med lika del kärlek och besultsamhet. Ord kan inte beskriva vad du betyder för mig, och hur fantasisk du är. Hoppas att jag nån gång får chansen att återgälda dig. När jag hörde andra berätta hur lite stöd de hade hemifrån, och hur "frugan släpat sig dit tio minuter" fylldes jag med sån lycka och tacksamhet över att min livskamrat förstår och stöttar mina passioner i livet. Jag kunde aldrig tro att jag skulle hitta en sån fantastisk människa att dela mitt liv med.