Resan mot det bästa jag kan bli

Först vill jag bara säga: jag tog mig till gymet imorse, körde 30 min core+ 30 min rygg och axlar i gymet. Jag var trött men jag tog mig dit, så streaken håller än. På bussen till gymet satt jag och tänkte på en sak som gjorde mig lite arg, som jag bara måste få skriva om.

Jag hör/läser så ofta om människor som ska börja träna, vill börja träna, borde börja träna. I mitt jobb möter jag dagligen människor som "inte springer ännu, men ska komma igång nu", eller "brukar springa en hel del men sista åren har det blivit lite dåligt". När jag jobbade heltid på gymet kom det regelbundet in folk för att säga upp sitt medlemsskap, som det visat sig att de haft i ett/två år och ALDRIG andvänt. De hade alltså inte ens gått in på anläggningen en enda gång. Det fascinerar mig, men det gör mig också ganska arg.

Idag vet alla att fysisk aktivitet får oss att må bättre, vara piggare, gladare, leva längre och orka mera. Vi sover bättre om vi tränar, vi hanterar stress bättre, vi blir bättre föräldrar och partners, och vi stärker vår självkänsla. Detta vet alla.

Det jag frågar mig då är "hur kan det vara så svårt?" Vad är det som gör att det känns omöjligt att komma igång? Även för oss som tränar regelbundet kan det ibland vara svårt att komma iväg, ibland vinner bekvämligheten och vi stannar hemma, men vi ser oftast till att ta igen det nästa dag. Men just detta att komma igång tycks vara mycket problematiskt. Vad beror det på?

Jag tror såhär: Männsikor som inte tränar ser på oss som tränar som en speciell typ av folk, "de där hurtiga". Det är naturligtvis helt fel. Vi är inte speciellt hurtiga, vi är vanliga människor som tränar. Det är ingen genetisk skillnad på de som tränar och de som inte gör det. Vi har alla samma förutsättningar. En del har fler kilon att släpa på, en del har färre, en del har någon kroppsdel som gör ont vid vissa sporter, en del har stressiga jobb med mycket övertid, en del är sjuksrivna, en del är föräldrar, en del är ensamstående, en del har åtta barn. Men vi föddes alla med förmågan att röra på oss.

När jag sprang mitt 12 h lopp för fyra veckor sen fanns där en kille som kört 6 dagars-loppet. Han hade hängt sig kvar i området en extra dag för att heja på oss "kortdistansare". Han var såklart sliten, ont både här och där, men glad i hågen, en sån som det lyser om, man behöver inte prata många ord innan man fattar vilken härlig människa man har framför sig. Det enda som skiljde honom från de andra som kört 6 dagars var att han satt i rullstol. No big deal liksom. Han hade jagat runt på den lilla banan med endast handkraft, i 6 dygn. Han tyckte inte nå mer synd om sig själv än någon annan där. Jag hörde honom säga att "handikappidrottsförbundet sa att detta var omöjligt, så då var jag ju tvungen att göra det". Jag blev tårögd och lycklig av att höra honom säga de orden. Så kom för helvete inte och säg att inte alla kan!

Skapa inte murar i ditt liv som inte finns.

Vill du springa- spring! Bry dig inte om hur snabbt det går!.

Vill du cykla- cykla! Strunta i hur smala däck du har råd med.

Vill du dansa- dansa! Ignorera hur mycket grannen kan vicka på höfterna.

Vill du bli en yogimaster- yoga! Rörligheten kommer med tiden.

Vill du styrketräna- lyft för allt vad tygen håller! Vänd ryggen åt den som lyfter två kilo mer än dig.

Men framförallt- gör det nu!! Vänta inte tills motivationen kommer, tills du tappat de där kilona, tills det lugnar sig på jobbet, tills barnen blivit lite större, tills du hittar en sport du gillar. Ut och leta rätt på dig egen passion! Res dig upp från stolen, gör lite knäböj där du står, lyft din dataväska framför dig, skaka lite på rumpan, spring ett varv runt rummet, vicka lite på höfterna, kom igång bara. Nu!! Du kommer aldrig att ångra dig!

I all välmening, för att jag vet hur det kan förändra ditt liv.