Resan mot det bästa jag kan bli

Igår på bussen hem från gymet satt jag och läste nya Sportguiden, där de hade intervjuat Gunde Svan. Han berättade hur han redan i småskolan fick inpräntat i ryggmärgen att fusk och genvägar aldrig funkar. Hans motto sedan dess har varit att "det finns inga genvägar till framgång", vilket bl a under träningspass fått honom att springa som en galning över en myr med gummistövlar fulla med vatten på fötterna.  Inte för att det var kul utan för att "här ska det minsann inte tas några genvägar", ungefär...

Imorse var Hammerfall på nyhetsmorgon och deras nya album som släpps i veckan heter "No sacrifice No victory". En av bandmedlemmarna (basisten??) förklarade att det står för att framgång inte kommer gratis utan att man får offra saker för att få de resultat man vill ha.

Jag blev så fylld av vördnad och respekt, och jag tog verkligen till mig båda dessa händelser. kanske inte just respekt för just Gunde och Hammerfall (Jo, Gunde såklart!!) men mer för hela den filosofin, att what you put in you will get out. Vill man bli bra i sin idrott, vill man gå ner i vikt, vill man bli starkare eller större, vill man vinna VM, ja, då finns det bara en väg. Alla måste samma väg vandra, vi måste offra saker, tid, kraft, nöjen, godsaker, alkohol, TV, sena utekvällar, sköna sovmornar, solsemestrar osv för att istället ägna oss åt vår idrott eller vårt intresse. Tidiga mornar, ständiga näringsberäkningar, ömmande muskler, massage och naprapatbehandlingar, utrustning, kläder, träningsläger och ständigt nya träningsprogram blir en del av vår vardag.

Jag kämpar just nu med att rehabilitera min vad, som aldrig tycks bli bra. Rehabjoggen imorse kändes identisk med den i tisdags, varken bättre eller sämre. Samtidigt har jag min hälsporre som snart suttit ett år, som stör mig emellanåt, och extra mycket sen jag tog bort mina inlägg förra veckan(därför är de nu åter placerade i skorna). Det enda jag vill är att kunna träna ordentligt igen, utmana mig, se min kropp och mitt psyke utvecklas och bli starkare och starkare.

Men jag inser att det är så här det är. Det går upp och det går ner. Så är det bara. Jag hade kunnat välja att inte träna, att sluta springa, att börja slappa i soffan varje kväll, käka godis och dricka cola, supa mig full varje helg och raggla hem kl 5 på morgonen, för att sen sova hela dagen, och trycka en pizza när jag vaknade. DET ÄR FRIVILLIGT ATT TRÄNA. Och när man tränar mycket, ja då kommer det att bli lite skador ibland. Så är det bara.

Min tröst i detta är att jag aldrig ger upp. Min kärlek till tränigen är för stark, jag fortsätter tills jag når mina mål. Kanske är det en bidragande faktor till att jag också skadar mig emellanåt, men ffa är det anledningen till att jag så småningom kommer att nå mina mål, oavsett vad jag sätter upp för målsättningar. Det finns ingen gräns för vad vi kan göra om vi bestämmer oss, och gör de uppoffringar som krävs. Det gör mig trygg, mitt i den hopplöshet jag just nu lever i.