Resan mot det bästa jag kan bli

Igår valde jag att vila, vilket visade sig vara rätt beslut. Mitt försök att springa till bussen såg mest ut som en betydligt äldre kvinnas staplande, för att uttrycka mig milt. Imorse kunde jag dock inte låta bli att prova. Jag blir så sjukt rastlös när jag inte får träna, det går inte att umgås med mig, jag tappar liksom gnistan totalt.

Jag staplade fram ganska hjälplöst även idag, men gnetade på, varvade några minuters jogg med en minuts gång och sen jogg igen. På 44 min lyckades jag ta mig 6 km, vilket säger en del om tempot. Om jag räknar både jogg och gång så snittade jag 7.30-tempo... Fantastiskt... Men det kändes iaf bättre än sist.

Jag är helt övertygad om att det här inte är en överansträngning. Jag känner min kropp så pass bra, det här är något annat. Jag är inne på samma spår som naprapaten, att jag förmodligen har skadat antingen nerverna i vaderna, eller rivit sönder muskelfibrer, pga för tuff stretching. Jag stretchar liksom inte tills det drar lite, utan tills det gör riktigt ont. Detta går emot allt vett och förnuft, jag vet, men när jag styrketränade som mest var det nödvändigt för att behålla musklerna långa och smidiga. Nu när jag mest konditionstränar behövs det troligen inte, vilket jag inte riktigt har funderat över förrän nu. Jag har stretchat mycket mindre och försiktigare dessa dagar, och jag känner förbättringar redan.

Sen kan det såklart ligga något i att jag skulle kunna ta ner tempot lite på långpassen, men jag springer inte såå snabbt, väldigt sällan över 5 min-tempo, och kring 5.15-5.20 på långpass, det är egentligen inte speciellt snabbt. Att köra enligt Maffe funkar inte för mig eftersom jag instruerar både spinning och Bodyattack, och där kan jag inte ta nån hänsyn till pulsgränser, där är det max som gäller, varje gång. På löppassen kan jag förstås försöka ta ner tempot lite, men jag kan inte lova nåt, jag blir ju så glad när jag kan och orkar hålla ett bra tempo, då har jag inte tålamod till att springa långsammare än så! :)