Resan mot det bästa jag kan bli

Jag somnade som en klubbad säl igår kväll och sov utan uppehåll tills klockan ringde, skönt! Jag har känt mig ganska trött sista veckan så det var välkommet. Dock var jag ändå ganska seg i morse och det hjälpte inte till att termometern visade -2, vad fasiken, det var ju +6 igår kväll!! Jag har känt mig halvsugen på träningen hela veckan men passen har ändå blivit himla bra. Så visade sig även morgonens löpning bli.

Jag hade sneglat på mina Skylon redan igår kväll, de är ju så lätta och sköna, det går nästan inte att misslyckas med ett pass i dem. När jag snörde på mig dem kände jag att "det här ska nog lösa sig i alla fall". Jag bestämde mig för att fokusera på kadensen idag, dvs antal steg per minut. Oftast ligger jag på 83-84 i snitt, men det optimala är att ligga kring 90. Så snabba snabba steg, utan fokus på hur snabbt jag kom framåt. När man ökar på stegtakten är det också lättare att bibehålla en rak fin hållning med höften väl framme. Det blir alltså lättare att hålla ett bra tempo, och att springa energisnålt. Det visade sig också på tiden, som hamnade på 5.09/km. Och det var före frukost! Dock märks att man får påminna sig själv ett par gånger under passet, fram med höften, snabba steg. De första fyra kilometerna gick det automatiskt men sen villa kroppen gärna fuska emellanåt. Det gav dock resultat- Garmin visade 88steg/minut i snitt!!

Igår kväll på spinningpasset körde vi en del tempointervaller där vi satt ner och dubblade tempot under ca 30 sek, och jag fann mig själv vrålande "Kom igen, sätt fart på benen!" flera gånger. Imorse fick jag skrika det (tyst) åt mig själv, och jag log lite när jag såg paralellen. Sista biten spelades Darude med Sandstorm lämpligt i Mp3n, och jag pinnade på för fullt. Rätt musik är viktigt när man tränar!

Nu efteråt känns det som vanligt underbart och jag förundras över hur man kan lura kroppen, genom att flytta fokus från att man ska springa en viss tid eller sträcka, till att bara springa med snabba steg, så blir det plötsligt roligt, fast det innan kändes tungt.

Trots att man älskar träningen så finns det alltid dagar det känns lite motigt, lite sömn, lite mat, mycket på jobbet, bråk med frugan/barnen/syrran osv kan göra att träningen känns sekundär. Om man vill nå resultat gäller det att bita ihop och göra det ändå, att bara nöjesträna räcker tyvärr inte hela vägen, om man har andra mål än att bara få frisk luft förstås. Hur motiverar du dig de dagar det känns tungt?