Resan mot det bästa jag kan bli

Solen har strålat genom fönstret på jobbet idag och jag har längtat uuuut! Hade planerat att springa hem och det var helt rätt dag för det. Det börjar vara så ljust nu på kvällarna att det faktiskt går, tidigare har jag tyckt det har känts så segt, att springa i mörker, bättre då att ta det på morgonen, då är det iaf ljust. Men som sagt, det går mot sommaren och nu var det alltså dags.

När jag står på jobbet och fantiserar om kvällens löpning så ser jag alltid framför mig att det går så lätt så lätt, att jag flyter fram med låg och fin puls, bra driv i steget och tankarna vilt fladdrande. Att jag springer och njuter av varje steg, känner andningen och låter träningsglädjen bubbla i mig. Sanningen är dock oftast att jag springer, visserligen njuter för fullt, men är otroligt fokuserad på min teknik, stegfrekvensen, hållningen, försöker känna av om jag spänner axlarna, skjuter ut rumpan eller nåt annat galet, och nästan glömmer att ha roligt. Missförstå mig rätt, löpning är en passionerad kärlekshistoria för mig, men mest innan och efter passet. Innan längtar jag som besatt, och efteråt sitter jag och myser och njuter av att vara sådär skönt trött i kroppen, och jag tänker ofta att det var en bra och lagom tuff (hehe, inte jämt) tur, att det kändes väldigt bra och att formen är god och stadigt uppåtgående.

Men jag ser nog ganska allvarlig ut, där jag far fram. Idag fann jag mig, mitt under passet, och tänkte att nu jäklar, ska jag springa precis så som jag alltid efteråt tror att jag har sprungit, dvs leende, bara känna på hur löpningen känns i kroppen. Och det var ju grymt! Nästan som på film! ;) Och tänka sig, jag hann kolla av både hållning och stegfrekvens ändå, flera gånger. När jag närmade mig hemmet ville jag inte riktigt sluta så jag drog en liten extrarunda på 1,5 km. Sammanlagt blev det

10,5 km

57 min

5.25 min/km

Och ett stort leende på läpparna hela vägen! Till alla jag mötte vill jag bara säga- jag bjuder på det!