Resan mot det bästa jag kan bli

Det verkar som vi var ett helt gäng som var ute och sprang terräng under söndagen, även om vi befann oss i olika delar av landet. Läste runt i bloggarna och både Marcus och Lisa hade varit ute, och så har även jag. Det är inte så ofta jag springer terräng. Synd, för det är ju så underbart. Men jag har ingen direkt bra runda i direkt anslutning till hemmet, utan har ca 20 min till närmaste. Ofta springer jag ju på mornarna, och då ligger passen kring 40 min, så då passar det sig liksom inte. Igår kände jag dock att jag behövde ockupera hjärnan med något annat än själva löpningen, medans jag sprang. Då kändes det som ett bra val att ge mig iväg ut i skogen.

Det som retar mig är att underlaget på den rundan är ganska stenigt så fokus måste ligga på vägen framför dig hela tiden, jag hade velat ha chansen att titta på naturen omkring mig ibland också. Just därför valde jag några gånger att stanna av och bara stå några sekunder och studera naturen, träden, stenarna, rotvältorna, ja, allt. Väldigt fridfullt faktiskt. Dock blir man ganska förvånad då man möter folk efter en sån skogsväg, och idag var där en hel del folk. Man tror liksom att det bara är jag som känner till den här fina rundan, ganska fånigt, varför skulle det vara så??

70 min skrapade jag ihop, dock sprang jag utan min Garmin idag så jag har ingen direkt aning om sträckan, men jag gissar på kring 12 km. Det går inte direkt att hålla något tempo på stigarna, och jag var inte så sugen på snabb träning heller. Men både kropp och själ mådde bra av att få komma ut i naturen, så jag säger som vanligt, man ångrar aldrig att man tränat.