Madde J Blog
Resan mot det bästa jag kan bli
En blogg om hur jag jag gör för att leva livet så som just jag vill leva det- varje dag.Tid för röntgen och försöker distrahera mig själv
Jag ägnar dagarna åt att inte tänka på löpning. Jag tänker på cykling, styrketräning, yoga, planerar mina aerobicsklasser ini minsta detalj, lyssnar ut ny musik för passen, grejar med min hemsida, funderar på nya höstkläder. Lurar lilla hjärnan däruppe till att inte tänka på det som betyder mest för mig. (inom träningen såklart...)
Men sen händer det.
Plötsligt ligger nya numret av Runners world på kassadisken. Förbaskat. Instinkten tar över, jag glömmer allt vett och sans, kastar mig in i artiklarna om den fantastiske Claes Björling, Zola Budd, Fjällräven classic och Swiss Alpine marathon. För att inte tala om Trail-specialen, med massa roliga terrängskor, som såklart direkt associeras med lidingöloppet, eftersom det så passande går av stapeln i helgen. Frossar i träningsupplägg, tips för långpass, snabbpass, utrustning, vikten av återhämtning och vila. (Ja, visst, men de menar nog inte tre veckor...) Tidningen fortsätter lämpligt med att ge tips om hur man bäst utför ovan nämnda lopp, vilket jag iaf lyckas bläddra förbi genom att uppbringa den lilla motståndskraften som finns kvar i mig.
Förbaskat igen. Jag känner mig som en narkoman som varit utan sitt knark alltför länge, i det här fallet snart tre veckor. Det är lång tid, och längre kommer det nog att bli... Händerna skakar lätt när jag bläddrar bland sidorna som är fyllda med allt det som jag älskar, som jag lever med, men som just nu är en enda stor sorg. De dystar tankarna tar över igen, 'jag kommer aldrig kunna springa igen', 'jag kommer tappa all kondition', 'jag är inte skapt för att springa eftersom jag blir skadad så lätt' (ok, 12 h löpning kanske inte är "lätt" men vadå, ni fattar vad jag menar).
Då ringer telefonen. Läkare ***** från direktröntgen meddelar att det finns en återbudstid på måndag. Jag är välkommen då, annars blir det nog ca 4 veckor väntetid till nästa tid. Svårt val? Nej. Jag hade kommit om det så var en tid 03.30 på natten. En liten ljuspunkt iaf. Nu jäklar, nu händer det grejer!
/en/profile
Om man kan springa 90 km på 12 h är man skapt för löpning att sedan kroppen inte riktigt tycker att du skall gå helt obemärkt igenom en sådan prestation är väl inte så konstigtFast jag tror att man blir hårdare efter varje gång även om man blir skadad av det lite grann så härdar man de svaga länkarna tills man är osårbar eller helt enkelt är slut men det är en risk man tar oavsett om det handlar om högfartslekar med MC eller långdistanslöpning =)
Madde J
Marcus: Tack!!Göran: Åh, du vet ju precis vad jag behöver höra!Tack, du har så rätt. Ibland blir man hemmablind, men klart min kropp måste få klaga lite, den gjorde trots allt det jag bad den om. :)
/en/profile
Vad skönt att du fick en röntgentid så snabbt. I alla fall någon tröst i tillvaron.