Resan mot det bästa jag kan bli

Åh, fan vad grymt!! Jag är så nöjd!!

I söndags bestämde jag mig, på onsdag ska det ske. Sen dess har jag successivt byggt upp en bild av min prestation i huvudet, sett banan framför mig, föreställt mig hur lätt och snabbt det skulle kännas, laddat både kropp och psyke med de nödvändiga bitarna mat, sömn, mentalt fokus. För varje dag har jag känt ur fokus vuxit sig starkare och starkare, hur jag ägnat mer och mer av mitt tänkande och fantiserande till denna stund. Igår tog jag en promenad som uteslutande ägnades åt att skapa bilder på näthinnan av hur jag flög fram, stark och pigg, ett dygn senare, på samma vägar jag då promenerade.

Efter en bra  (som vanligt:)) frukost o lunch, samt massor av vätska hela förmiddagen, kunde jag till slut inte hålla mig längre. Vädret var perfekt, 4 grader o sol. Jag oroade mig lite för eventuell smärta i mitt skadade ben, men bestämde mig innan jag gav mig ut för att inte ge upp, oavsett om det gjorde ont. Genast kändes det lite bättre... Jag tänkte stoppa i mig en koffeintablett innan jag drog, kanske kunde det ge lite extra energi om det blev motigt, men jag valde att inte göra det. Ville klara det "naturligt" utan "fusk" . Fånigt, jag vet. Men det gick ju bra iaf!!

Efter ett par steg kunde jag konstatera att steget kändes lätt, jag flöt fram, blev knappt andfådd, ens efter 10-15 minuter... allt gick enligt planen. Lite halt här o där men jag lät inte det rubba mitt fokus. Mötte en gubbe mitt i skogen. Istället för att börja fundera på var jag hade min överfallsspray (som jag alltid har med mig på mina skogsrundor) ifall han skulle försöka med nåt, knöt jag nävarna och hörde mig själv tänka "kom igen bara, du kan ju försöka..." !! Snacka om att jag måste haft en rejäl dos adrenalin i kroppen... Galet...

Anyway, tiden flög förbi. Jag brukar uppleva runners high emellanåt, men då liksom försvinner mina tankar iväg och jag glömmer att jag springer. Idag var jag så fokuserad på vad jag gjorde att jag knappast glömde det för en sekund. Trots det kändes det som tiden flög förbi, 30 min var ju över direkt, nästa gång jag tittade på klockan visade den 55 minuter, bara slutspurten kvar! Efter 1 h 20 minuter kände jag för första gången "nu börjar jag bli lite trött". Dock var det aldrig ens nära att jag inte skulle orka. Och jo, benet gjorde ont emellanåt, knäet också. Även benhinnorna gav ifrån sig lite klagomål, men bara ett par minuter på mitten. So what!? Det ska inte vara enkelt jämt.

Så, jag trampade på de sista minuterna och kunde knappt tro det när jag kikade på pulsklockan och den visade 91 minuter!!!! Jag gjorde det! Mitt absoluta huvudmål denna månad (tillsammans med den mentala träningen), ja- denna höst för den delen, var att kunna springa 90 minuter utan paus, och jag fixade det!! Jag är så stolt nu att jag inte kan beskriva det. För MIG är det här en superprestation! Visst, det finns många som gör det här regelbundet, men det här är första (definitivt inte sista) gången jag klarar det, i hela mitt liv. Tillsammans med 7 min uppvärmning och några minuters nedvarvning hamnade rundan på 1h och 44 minuter. För 2 år sedan sprang jag inte ens, jag fnös åt dem som sprang förbi mig ute i skogen, jag promenerade gärna i ett jäkla tempo, eller spinnade tills svetten sprutade, men aldrig att jag skule sprungit, och nu... ja... otroligt...

Jag är så otroligt tacksam över att jag har en sån stark och frisk kropp, som orkar med nästan vad som helst, och som verkligen gör allt jag ber den om! Därför kommer jag att belöna den med en hel veckas vila, som inleds på söndag kl 12.30, då mitt spinningpass är över, och inte avslutas förrän nästa söndag kl 11.30, då jag sitter på cykeln igen. Däremellan har jag bytt bort alla mina klasser, kommer inte att köra någon styrka alls, eller överhuvudtaget gå till gymet, ens för att sola. Det har krävts en del planering för att kunna frilägga en hel vecka, med tanke på mitt späckade schema, men jag har inte vilat mer än 2 dagar i rad sedan i våras, och inte en hel vecka på flera år. Jag brukar lägga in 4 dagars vila ungefär var tredje månad, men nu har det helt enkelt blivit bortglömt...

Sist jag minns att jag vilade mer än 4 dagar var julen år 2000 då jag fick lunginflammation. Då vilade jag nästan 2 månader. Men det var ju ett tag sedan, och ni vet vad de säger, man kan inte leva på gamla meriter...

Så, jag ville bara dela med mig av mitt lyckorus! Just nu känns det som att hela världen skulle kunna rasa ner, jag skulle gladeligen bära den på mina axlar!