nieve's Blog

Var på gymmet idag och körde ett benpass. Precis som förra gången var det folk med barn där.

Sist var det en snubbe som bar sin lilla dotter på armen hela passet. Hon verkade snäll och var tyst, och han släppte inte ner henne på golvet en enda gång, så okej. Han verkade mest använda dottern som nån slags babemagnet, för han var på varenda tjej och skulle snacka, och vem avfärdar en man med ett barn på armen? ;)

Idag var det alltså fler barn där. En liten grabb på några år som sprang omkring i lokalen och fingrade på redskapen. Hur tänker man som förälder då?
"Aja, han kanske klämmer fingrarna i ett viktmagasin, eller får en 25-kilosvikt rullande över foten, men det är smällar man får ta, jag vill ju träna!" Eller vad?

Både mamma och pappa verkade vara där också. Kan de inte turas om att träna? De tränade ju ändå inte tillsammans, utan var oftast i olika rum. Pappan med "grabbgänget" och mamman ensam.

När jag gick ut var där ännu fler barn i foajén, varav några ägnade sig åt att slå på inredningen...

Och apropå barn: Idag såg jag den spinkigaste killen nånsin på gymmet. Han såg ut att vara runt 13 år, och hade samma omkrets på låren som jag har på mina överarmar ungefär. Och armarna hans såg mest ut som tändstickor. Ändå tog han mycket mer än jag i alla armövningar. Visst, jag är tjej och inte så extremt muskulös direkt. Men ändå. Livet är orättvist.

Hur som helst. I morgon och övermorgon kommer jag inte att kunna gå, efter detta pass. Och det har inget med barnen att göra.

(Och ja, jag tycker om barn, egentligen.)