Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt?

Nu slår jag väl in öppna dörrar genom att skriva om att inspirera i en Community full av jympaledare men låt ändå slå upp de där dörrarna på vid gavel.

I torsdags när jag var ute och sprang med Friskis så körde vi en massa intervaller. En av de sista intervallerna var upp mot en staty långt upp på en backe i en park (ja, jag har dåligt minne, jag vet varken vilken staty, vilken park eller vilken ö!). Jag råkar vara grymt stark i backar och just denna dag var min kropp turboladdad av energi så den här gången var jag först upp till bronsklumpen. Otroligt härlig känsla att springa upp för trapporna där och komma först. Mycket Rocky över det! Men, lustigt nog, så var det bara hälften av glädjen som kom av att komma först. Resten kom av att få heja på alla andra som kämpade upp för trapporna bakom mig. "Kom igen nu! Hela vägen upp! Du fixar det! Inte långt kvar! Sista intervallen! No pain, no gain!". Varje gång jag ropade nått till någon så såg jag riktigt hur det spratt till i benen på dem och de fick extra energi. Att se detta var underbart! Att sen avsluta med några High Fives med de andra löparna så är lyckan total!

Jag skriver mycket om mina utmaningar och om snabbt jag springer etc. I Jante-Sverige så kan jag förstå att det kan ses som att förhäva sig själv men det är verkligen inte tanken. Mitt hopp har istället varit att inspirera så när jag läste om hur Strösslet gett sig ut på sin längsta löptur någonsin (26,8 fantastiska kilometrar) så skiner jag upp i ett leende. Det är ju exakt detta jag är ute efter; att få folk bli inspirerade och att utmana sig själv, att inte tro att några hinder är är oöverstigliga! För att citera Maria_Becker: Impossible is Nothing!

Jag tycker verkligen det är fantastisk kul att få ge denna inspiration och att få se människor ge lite extra när det träffar just dem. Att också få vara med och se dem förbättras är hur kul som helst.

Just därför har jag funderat ett tag nu på om jag borde falla för grupptrycket och också bli ledare i Friskis. Är övertygad om att jag skulle fixa det fysisk och är också ganska säker på att jag skulle göra ett bra jobb som Jogging- eller JoggCrossledare. Frågan är bara om jag vill (den hypotetiska frågan om Friskis vill ha mig eller ej ställer jag inte utan den för Friskis svara på om det väl blir aktuellt). Och här är jag i valet och kvalet. Är övertygad om att jag skulle tycka det var kul och jag är övertygad om att jag skulle få roligt i Friskisledarnas gemenskap. Men... och här kommer mennet, vill jag verkligen ha ett till måste i vardagen? Vill jag verkligen att mina löpturer med Friskis ska gå ifrån mental avkoppling och fysisk utmattning till mentalt test (hitta bra banor genom stan, leda löpskolning, hålla koll på att det blir en lagom hastighet, se till att ingen sackar efter, etc). Det är ju visserligen inget mot ni ledare som har pass som är koreograferade in på sekunden men ändå. Vill jag det?