Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt?

Ja, Det blir ju inte så mycket träning för min del just nu på grund av att jag precis opererat vänster ben för snart två veckor sedan och ska operera höger ben nu på tisdag pga compartment syndrome. Med alla som tränar som galningar här inne så skulle det inte förvåna mig om någon annan mer än jag råkat ut för samma sak, eller är på väg att göra det, och skulle ha nytta av att höra lite om hur det gått för mig, och vad komma skall. Det blir ganska långt men jag tror att för någon annan med ont så kan det absolut vara värd läsning.

Så låt mig börja från början. I vintras för nu snart ett år sedan så fick jag en aning ont i benen för första gången när jag sprang på löpband. Tänkte inte så mycket på det just då, lite krämpor har man ju då och då. Dock var det bara början för under våren så gjorde det ondare och ondare och oftare och oftare. I början var det kanske bara en gång i månaden, alltså inte alls varje gång jag sprang, och till slut var det varje gång.

Hur det yttrade sig var att efter ca en kvarts löpning (hade aldrig problem annat än under löpning) så började det bränna i främre skenbensmusklerna (tibialis anterior), alltså musklerna på utsidan om smalbenen. Denna smärta satt i en halvtimme och under den tiden så tappade jag styrkan i att hålla upp fötterna så istället för att rulla över foten så blev varje steg snarare ett plask i backen. Efter den halvtimmen försvann smärtan och jag kunde springa på som inget hänt vilket vilket var mycket oturligt, för det var exakt vad jag gjorde.

Första tanken var ju att det var benhinneinflammation som känns som var och varannan får en eller annan gång. Men symptomen passade inte. För det första hade jag bara ont under löpning och inte emellan och sen när jag surfade runt och letade runt så hittade jag att benhinneinflammation är är något som gör ont på INSIDAN av smalbenen. Har man ont på utsidan så tyder det snarare på det betydligt ovanligare compartment syndrome. Det matchade alla mina symptom så när som på att det vanliga är att smärtan går över efter en timme efter man slutat springa och inte som för mig under löpningen. Den skillnaden har jag fortfarande inte fått någon förklaring på men allt annat stämde ner till varje detalj.

Så vad är då compartment syndrome? Så här är det, runt musklerna finns det en muskelhinna. Den ska vara elastisk och tillåta att muskeln sväller pga att den blir större av träning och att den blir blodfylld under träning. Men av någon anledning så har inte mina muskelhinnor lyckats anpassa sig till mina muskler så när jag springer så kan inte muskeln expandera som den ska. Det gör att trycket ökar vilket i princip orsakar en infarkt i muskeln. Det gör ont. När trycker senare minskar efter träningen så kommer också smärtan försvinna.

Jag har gissat på tre orsaker varför det drabbade mig. Under våren 2009 så sprang jag extremt mycket. Jag joggade till och från jobbet 4-5 dagar i veckan (totalt 16 km per dag) plus att jag ofta tränade på friskis efter det. Det var lång långsam löpning och det fungerade utmärkt för mig. Men det gjorde att jag tappade vikt och efter fjällvandringen den sommaren var jag nere i 65 kg från normala 75 kg.

Men sen under hösten så hände en hel del grejer. Det tog slut mellan mig och mitt ex vilket gjorde att jag från att äta lagom mängd stora matlådor på jobbet varje dag kom av mig i alla rutiner och åt ute varje dag. Jag slutade också springa till jobbet och började istället träna mer systematiskt på friskis och springa med friskis. Det brände uppenbart inte lika mycket kalorier som 16 km löpande per dag och med den extra maten jag åt så gick jag upp till 75 kg igen. Så där så ökade jag under några månader belastningen på mina ben ca 15%.

Sen löpningen på friskis var ingen lång långsam löpning utan med intensivgruppen så var det intervaller som det gällde i stor grad, och gärna i backe. Så även fast jag MINSKADE mängden träning och löpning ökade belastningen på mina ben.

Förutom det så skaffade jag mig också ett par nya löparskor på löplabbet. Killen där upptäckte, likt varje gång jag köpt löpardojor där, att jag behövde pronationsstöd i skorna men han tyckte, till skillnad från tidigare gånger, att jag skulle minska på pronationsstödet för att bygga upp styrkan att orka hålla upp fötterna korrekt.

Så dessa tre faktorer gav uppenbart ökad belastning på mina ben och därmed säkerligen helt för snabb muskeltillväxt. Muskelhinnorna hann uppenbarligen inte med i tillväxten.

Under våren tränade jag inför Lidinge Ultra 50K (5 milslopp) men tre dagar innan loppet så hade jag så fruktansvärt ont i benen när jag var ute och sprang ett vanligt enkelt löppass så då kände jag att jag riskerade att verkligen skita till mina ben om jag sprang loppet så där och då la jag ner löpningen totalt. Sen dess har jag fortsatt träna allt annat (och lagt till massa träning som inte är lika ansträngande för benen typ kajak, klättring och även faktiskt inlines).

Till slut runt juni fick jag tummen ur och gick till vårdcentralen. Ja, den läkaren hade ju noll koll whatsoever på löparproblem (och kände inte ens till ordet pronation) men hon remitterade mig i alla fall till Idrottskliniken på Råsunda. Där träffade jag i mitten av augusti en läkare som efter ca 3 minuter sa att jag troligtvis drabbats av compartment syndrome och så skickade han mig på tryckmätning på St Görans sjukhus. Det var härligt att höra att det jag googlat mig fram ett par månader tidigare faktiskt stämde för det betydde att det fanns en framtid och en lösning.

Tryckmätningen då gick ut på att jag fick ligga på en brits med fötterna upp mot väggen. Sen satte de en kanyl i vardera ben och mätte trycket under tiden jag spände benen i takt med en metronom (fruktansvärt svårt för någon så taktlös som jag!). Och precis som förvänat mätte de upp ett förhöjt tryck i mina muskler vilket var beviset på att det faktiskt var compartment syndrome som jag råkat ut för.

Sen efter ett telefonsamtal till Idrottskliniken var det bara att boka in operation. Den första var tisdagen den 9:e november. Så målet med den operation var då att sänka trycket som mina muskler drabbas av under löpning. Det gjorde de genom att snitta upp ett 5 cm långt snitt mitt på underbenet in genom muskelhinnan. Sen är tanken att då muskelhinnan ska läka ihop större. Jag vet inte om muskelhinnan faktiskt växer ihop större eller om det bara blir ett "hål" i hinnan efter snittet. (en läkarkompis gissade på det).

Om någon här inte kommer ihåg just den tisdagen så kan jag nämna att det kom värsta snöovädret den dagen. Så att hoppa hem med kryckor efter operationen var fanemig inte kul. Nu bor jag bara 5 minuter från Råsunda men med uppförsbacken och kryckorna så tog det säkerligen 20-30 minuter och jag var genomsvettig när jag kom hem. Men efter det så lämnade jag i princip inte sängen eller soffan på två dygn (viva la hemmabio och iPad!). Dock så gick återhämtningen grymt snabbt efter det. På lördagen var första gången jag stapplade ut med en krycka för att handla mat på Solna Centrum. Söndagen tog jag en 7 timmarstur utan kryckor till IKEA. Nu sådär ytterligare en vecka efter det så gör det bara ont om jag gör någon extra ansträngande piruett runt kontorslandskapet.

Lästa någonstans att man kan börja springa så smått två veckor efter operation och min läkare sa att jag skulle räkna med att vara helt återställd ca 4-5 veckor efter andra operationen vilket jag ju tycker är helt fantastiskt!

Så nu ser jag fram emot andra operation den 23:e november, börja träna runt mitten av december och sen att vara helt återställd bortåt jul/nyår till!

När det kommer till rehaben efter den här operationen så skiljer det tydligen sig från rekommendationen från många andra idrottskador enligt sjuksköterskorna som tryckmätte mig. Just här är det tydligen viktigt att hinnan läker på ett bra sätt med snygga kanter så det är viktigt att ta det lugnt. Många andra rehabprogram går som jag förstår ut på att träna så mycket man kan utan att det gör för ont. Där är träning alltså bra för återhämtningen till skillnad mot för compartment syndrome. Så jag kommer absolut ta det lugnt när jag börjar träna igen. Kan tänka mig att jag börjar med simning, core-pass, afrodans, klättring och liknande innan jag går över till mer explosiva pass som ki box och cirkelfys innen benträningen börjar igen avlastande med IW och senare spinning och sist men inte minst min älskade löpning. Just Ki Box 2 med de underbart roliga rundsparkarna väntar jag nog längst med.

Jag fortsätter hålla er uppdaterade här på bloggen om hur det går. Hoppas det kan hjälpa någon med benproblem. Eller ännu hellre, hjälpa någon att inte göra mina fel och skaffa sig benproblem.