Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt?

Nu om lite mindre än två och en halv timme är det dags för mig att ställa mig i startfållan för Premiärmilen för årets första lopp. Börjar bli nervös nu.

Jag är nervös för att jag vet att det kommer göra ont. Att ta ut sig till max gör ont och jag måste fokusera så mycket att jag lyckas bortse från det under en mil. Jag har ett mantra jag brukar iterera: "Jag känner känslan - men det gör inte ont". Det låter mig acceptera att känna smärtan men trycker bort själva smärtan. Hoppas jag lyckas hålla det uppe.

Sen kommer frågan om vilken hastighet jag ska springa. Det skulle vara komplett grymt om jag lyckades springa under 40 minuter men chansen för att jag ska lyckas hålla fyraminuterstempo hela loppet är låg. Förra helgen lyckades jag köra 3 stycken 2 km intervaller i det tempot och det var grymt jobbigt. Pulsen ökade under hela intervallerna och kom aldrig till en platå. I slutet på varje intervall var jag uppe i 177 i puls vilket är typ 3 slag under den högsta pulsen jag varit uppe i (och då under korta intervaller) det senaste året. Men jag intalar mig att det var på grund av tretimmarsspinningen dagen innan. Men egentligen tror jag inte på det...

Så frågan är om jag ska vara realistisk och satsa på att fixa loppet på 41-43 minuter eller om jag ska satsa allt och låta det bära eller brista. För att man får ju inte glömma att om man går ut för hårt så kommer man tappa tid totalt sett. Det absolut bästa är att hålla en så jämn ansträngning (och därmed fart om man bortser från backarna) som möjligt.

Jag kan inte bestämma mig. Och nu är det två timmar och en kvart tills starten...