Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt?

Åh, Herre Rune Larsson, vilken pers!

idag var det dags för långpass. Och inte vilket långpass som helst utan det längsta jag sprungit sen Maran 2002. Hade bestämt mig för att springa i tre timmar och det blev det också sånär som på en ynka minut. Under dessa tre timmar han ca 3,8 mil passera under mina ömma tassar.

Började med en 15 km vända runt Brunnsviken men innan jag kunde fortsätta med nästa vända var jag tvungen att ta en vända hem igen för att byta skor. Jag hade kört första vändan med mina gamla dojor och de höll bokstavligt talat på att falla i bitar. Framsidan av hälen hade liksom lossnat och hängde löst så den vid stegnedsättning vek sig dubbelt under den biten av hälen som satt kvar. Ytterst irriterande!

Men efter skobyte, tröjbyte och lite energiintag bestående av en bit sylta och en mun yoghurt var det dags för nästa mil. Nu började det göra ont och det fortsatte göra ont under de resterande 2,2 milen.

För er som inte sprungit över 1,5-2 mil kan jag nämna att sådana pass är HELT annorlunda än kortare. Det är liksom inte samma sport! När man på kortare pass kämpar mot mjölksyra, dunkande hjärta och hyperventilering så finns inte de problemen på långpassen. På långpassen håller man en såpass låg intensitet att man aldrig är i närheten av mjölksyratröskeln och både pulsen och andningen hålls på respektabla nivåer.

Nä, på långpassen är det istället ett kämpande mot krampande, ömma och stumma ben som man vridit varenda glykogenmolekyl (kolhydrater lagrade i musklerna) ur flera gånger om. I kroppen har vi bara bortåt 1500 kcal glykogen i musklerna och rimligtvis är inte mer än hälften av det i benen. Och med tanke på att man förbränner sisådär 10 kcal per kilogram kroppsvikt och km (så för mig som väger 75 kg så förbränner jag ca 750 kcal när jag springer en mil) så inser man att glykogenet kan man inte köra uteslutande på i flera mil. Bortåt sisådär 1,5 mil så börjar man känna att glykogendepåerna i benen börjar ta slut (detta är den beryktade väggen). Då gäller det att få i sig ny energi och att genom många långa långsamma pass ha anpassat kroppen till att förbränna fett istället för glykogen.

Kan säga att det gör ont att pressa kroppen igenom ett sådant här pass. Men jag är jäkla stolt över att jag hade den mentala styrkan att göra det. Och planen är väl att göra det 1-2 gånger till innan Lidingö Ultra 50k den 8 maj. Förutom det blir det väl lite kortare pass i högre intensitet och en del intervaller också för att pressa upp hastigheten. Men jag måste säga att under dagens pass så höll jag faktiskt den hastighet som jag behöver för att fixa Ultran på de 4 timmarna som mitt mål är. Gäller ju att orka hålla det i ytterligare 1,2 mil (över Lidingös backar!) men det skulle kunna gå.

Pretty please!