Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt?

I dag på eftermiddagen, efter Styrkan för Joggare, gav jag mig ut på ett löppass i snöovädret och slasken. Det var nog första gången det här året jag sprang själv. Kändes ganska ovant. Tog inte ens med mig musik för att kunna fokusera totalt på löpning (OK, jag orkade inte leta upp min mp3-spelare!) så jag var verkligen ensam.

Jag ska springa Premiärmilen nu om en vecka och kände att jag borde satsa ganska hårt på löpning nu innan jag måste minska nu den här veckan för att kunna vara i topp på loppet. Jag har nu sprungit med F&S Jogging-gäng i bortåt ett halvår och där går det grymt bra. Jag springer alltid i intensivgruppen och jag är oftare än inte först upp i backintervallerna. Så låt säga så här, förutom att träna löpning har jag tränat upp självförtroendet.

Med tanke på mina resultat förra året och med tanke på hur bra det gått på Joggingen så har bestämt mig för att försöka komma under den magiska 40-minuter/mil-gränsen i år. Tanken var först att fixa det på Midnattsloppet men de senaste veckorna har jag funderat på om jag inte skulle ha en liten chans att fixa det redan nu på Premiärmilen.

Förra året körde jag Parloppet (5 km) utan någon hastighetsträning alls (men jag joggade till och från jobbet varje vardag - typ 16 km per dag) och kom in på precis under 20 minuter (4 min/km). Sprang också Stockholm Halvmarathon på 1,32 (4:36 min/km) Och nu med tanke på att jag kört grymt mycket korta intervaller, och många av dem i backar, med F&S så kände jag att jag borde ha förbättrat mig rejält.

Så idag var jag ute för att se om det stämde. Tillåt mig skratta!!! (Hahaha!) Det gjorde det inte...

Jag bestämde mig i går för att prova att springa 2*4 km på en snitttid om 4 min/km för att se om jag skulle ha en möjlighet att fixa milen om en vecka i samma hastighet. Joggade ner de 10 minutrarna till Råstasjön körde igång hårt! Gissa vad jag upptäckte, jag hade noll (zip, nada, zero, 0/-inf) löpekonomi i min löpning runt den rätta hastigheten. Det var läskigt, jag sprang som en giraff med kramp.

Att köra 4 km var inte snack om. Efter 2,18 km (ett varv runt sjön) var pulsen uppe i 176 (jag har inte varit uppe i högre än 180 det senaste året så det lär vara runt 90% av min maxpuls) och jag var tvungen att låta fyrakilometersintervallen bli en tvåkommaartonkilometersintervall. Lyckades köra två till sådana intervaller med ungefär 8 minuters vila emellan dem.

Så den djupa sanningen jag kommit fram till är att man blir bra på det man tränar. Med friskis har vi varvat transportlöpning på runt 4:45 min/km med korta intervaller. Oftast har intervallerna bara varat runt hundra meter men ibland har de blivit så "långa" som kanske 800-meter. Mycket backar har det som sagt också blivit. I intervallerna har jag nog legat på 3-3:30 min/km. Men det är inte detta jag skulle behövt vara bra på nu om en vecka. Det var läskigt att känna hur dåligt rent tekniskt jag sprang. Jag skulle verkligen behövt springa mer runt 4 min/km. Dock kände jag redan på de andra två intervallerna jag körde idag att det klart blev bättre intervall för intervall. Fastän jag blev tröttare så kände jag klart att jag sprang mer och mer avslappnat. Det syntes visserligen inte på pulsen (var uppe i 177 som max) men det kändes i kroppen.

Men att springa under 40 minuter nu om en vecka är att glömma. Kanske blir det ett resultat någonstans mellan 41-43 minuter men 40 blir det icke! Detta resultat får jag vänta med tills Augusti om ens då.

Men oavsett hur tråkigt det känns att bli nedtagen på jorden så känns det bra att jag blev det nu och inte senare inför viktigare lopp. Ska ju springa Lidingö Ultra 50k den 8 maj (5 mil alltså) och då måste jag ju verkligen träna som jag tänker tävla. Så min träning fram tills dess få bli många långa mil på lite under 4:40 min/km (mitt mål är att springa loppet på under 4 timmar). Sen kanske jag får ett nytt försök att bryta 40-minutersmuren på blodomloppet med Communityn (det hade inte suttit helt fel).

Gör om, gör rätt!