Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt?

Var ute på F&S Joggingen idag med Rosmarie. Efter uppvärmningen körde vi ENBART intervaller!

Och det var inte vilka intervaller som helst, det var lååånga backintervaller. De första två intervallerna hade visserligen en nedförbacke på kanske 50-100 meter. Men med tanke på att den längsta intervallen var totalt ca 700 meter så var det inte mycket att hänga i granen. Totalt blev det 5 intervaller.

Den första intervallen kom jag två. Sen kände att nu djävlar ska jag ta och komma först! Alltså intervaller har du ju ingen direkt nytta av om du inte pressar dig till max. Så det var det jag gjorde och andra intervallen vann jag. Sen de nästkommande två intervallerna hade jag ingen chans på (de var relativt långa och vi sprang på tå). Men sista intervallen var en kort en i värsta uppförsbacken.

Jag började bakom en grupp på 4-6 personen och kom inte förbi. En tredjedel upp i backen hittade jag öppningen och smet förbi ett par. En lång kille hade slitit sig lite från gruppen men jag ökade stegfrekvensen till att likna den från en trummvirvel och pressade mig. Fan vad jag pressade mig. Jag närmade mig honom, kom upp på sidan, tänkte att nu djävlar har jag chansen och pressade mig ännu hårdare. Med mjölksyran pumpandes i låren och endorfinerna sprutandes ur öronen gled jag förbi honom. Halva intervallen var över och jag vågade inte se bakåt. Jag fortsatte pressa och jag tyckte höra mig de andra försvinna bakom mig men litade inte på det. Fram till målet, fram hela vägen över mållinjen, eller snarare under då det i det här fallet var en bro. Jag kom fram och jag kom fram först. Jag hängde med armarna mot knäna, benen darrandes, bröstet värkandes och jag kände hur magmusklerna arbetat hårt för att driva på och stabilisera benen.

Känslan av att ha gett allt är den bästa som finns. Man känner att man bara vill skrika ut men man har inte syret till det. Ingen utmaning är en övermänsklig och man känner att ja, det här är att leva livet till max.

Så är ett pass med Rosmarie!