Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt?

Tittade in på SMHI i morse och såg följande:

Stämmer deras prognoser så börjar det närma sig plusgrader och snöblandat regn till nästa helg. Usch och fy och blä är vad jag säger! Så istället för att köra mitt vanliga SP/KB-DP på KI (deschriffrera den harrangen!) så bestämde jag mig istället för att utnyttja vintern till max och ge mig ut på skidor. Jag har ju bara varit ute två gånger i vinter vilket ju är ganska horribelt med tanke på den underbara vintern vi haft!

Nu var det i alla fall dags igen - Ursvik kallade! Efter ett litet missöde där jag klev av på fel tunnelbanestation kom jag ut till ett underbart Ursvik med skidåkare kryllandes som myror över en vit picknickfilt. Hade visserligen inte köpt någon valla så det var att köra på vallen från förra gången (påstruken av PippiLotta och Bottechia) men lustigt nog var fästet i det närmaste perfekt ändå!

Pulsklockan började räkna och iväg stack jag! Började med en härlig milrunda på 54 minuter. Helt grymt bra gick det. Hade ingen aning om att jag kunde köra så snabbt. Jag susade fram i spåret med en medelpuls på 157 och en maxpuls på 173 och det glödde om skidorna. Med ett sånt första varv så var jag ju bara tvungen att köra ett varv till. Det skulle jag inte ha gjort...

Ett par kilometer in på andra rundan så delade sig spåret vid en klunga träd. Vad jag inte hade noterat förra gången var att milspåret gick till höger och jag hade åkt vänster. Så höger den här gången. Å vilken jäkla extrarunda det var innan högra och vänstra spåren knöts ihop igen. Säkerligen ett par kilometer. Å jag som trodde att jag hade åkt milen på 54 minuter! Så snopet! Och inte nog med det, började känna överansträngingskänningar i ena armbågen så det var bara att ta det säkra före det osäkra och köra mestadels med stavarna viftandes som vindflöjlar i luften. Luften gick liksom ur mig lite då. Genomsnittspulsen sjönk till 135 och jag bestämde mig för att snedda tillbaka. Bad idea! Jag hittade ett 5 km spår som jag hoppade på men det måste nog ha varit i början av spåret för det tog ett bra tag att komma tillbaka.

Men oavsätt det andra varvets äventyr så var det en helt fantastisk tvåtimmarstur. Vädret var underbart. Det var härligt att känna den kalla luften i lungorna och pulsen dunka. För att inte tala om den fanastiska solnedgången över Järvafältet! Det var helt enkelt en underbar dag.

När det kommer till träningseffekten så tror jag att det var precis vad jag behövde. Just nu löper jag bara två gånger i veckan och jag behöver absolut flera konditionspass. Men jag vill inte löpa så mycket mera för att inte riskera att slita ut benen. Och vad bättre att kombinera än skonsam skidåkning (bortsätt från armbågarna) och underbart vinterväder?!