Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt?

Var på Sveavägen idag efter att ha vandrat runt stan letandes efter kartor efter vandringleder i Stockholmsområdet.

Direkt var det upp på löpbandet. Nu var det dags att kalibrera fotpoden till min pulsklocka. Har haft en känsla att den har överskattat hastigheten, tyvärr. Men efter att ha sprungit ett tag och jämfört med löpbandets mätare så visade sig den inte slå mer än ca 5 s per km och när jag körde ett kombotest på lite olika hastigheter så slog det bara 3 meter över 500 meter. Alltså mer än 99% korrekt. Men jag har upptäckt hur jag kan lura den. Börjar jag ta massa små snabba steg, ja då överskattar den hastigheten med nästan 30 s/km vilket ju är mindre bra. Men så länge jag springer hyfsat normalt verkar den ligga ange ganska korrekta värden. Förvånansvärt med tanke på att det slagit ganska mycket mot dem som kört med GPS ute när vi sprungit. Kanske är det snön och glidet som lurar fotpodden, eller så är det GPS:erna som luras av alla husväggar (vi springer mycket inne i stan).

I alla fall, jag sprang inte längre än jag behövde på löpbandet. Av någon anledning har jag börjat få ont i höger smalben när jag springer på löpband (aldrig annars). Har aldrig haft ont i benhinnorna tidigare så har inte koll på exakt var de sitter men om jag vore gud så är det där jag hade ont som jag skulle den högra. Det lustiga är att det inte gör det minsta ont när jag springer ute. Vet inte om det kan vara så att jag värmde upp för kort tid. Får leta reda på guldtrassels inlägg om benhinnor, har för mig att det inlägget var ganska heltäckande...

Nej, det bidde lite kettlebells istället inför spinningen. Lite snopet var det sen när det visade sig att ledaren fått blackout och glömt bort att han skulle ha ett pass idag. Men vi fick i alla fall lite musik att lyssna till frispinningen som det blev. Var riktigt intressant. Det var hemskt länge sedan jag konditionstränade själv. Jag är jättedålig på att pressa mig själv i brist på andra medlöpare eller ledare så det var perfekt pannbensträning för mig idag. Sen så har jag kört hemskt mycket intervaller de senaste månaderna och inte mycket till jämn belastning så idag var det dags variera träningen åt det hållet.

Började första halvan med stående cykling för att pressa upp pulsen. Sen när jag kommit upp i 170 slag/minut så satte jag mig ner och gav mig fan på att jag skulle sitta tills pulsen var nere i 160 slag/minut. Det kan ju låta ganska enkelt men varje gång jag började närma mig 160 så blev jag schizofren. Ena halvan av mig började tänka "hoppas pulsen går ner till 160 nu så jag slipper plågan" medan andra halvan av mig, pannbenet, sa "nä fan heller att jag ska låta pulsen falla" och så trampade jag upp pulsen igen. Det var något grymt jobbigt. Det brände i låren och ljumskarna och jag ville inget hellre än att få stå upp vilket för mig är betydligt lättare än att sitta ner. Men jag kunde inte tillåta mig att dra ner på takten. Det tog nog ca en kvart innan pulsen träffade 160 och Oj vad skönt det var!

Nu ska jag gå och lägga mig för att kunna möta Maria_Beckers utmaning om 8h sömn per natt!