Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt?

Nu när jag ligger här i min lägenhet och försmäktar utan snus (vem var det som länkade till den Pippivideon?) så börjar jag fundera.

När man är frisk så känns det som om man är odödlig. Det känns som man kan springa hundra backintervaller och likväl köra burpiees när man kommer fram. Men sen, sen när man har råkat ut för någon jäkla förkylningsvirus så blir man så liten och ynklig. Man ligger i sängen, skakar och mår pyton. När man väl är uppe och stapplar (med en puls på ca 100 vilket är lika högt som på ett skivstångspass för mig) så önskade man att man hade rulator. Då känns det helt otroilgt att man någonsin känt sig eller kommer känna sig pigg.

Och sen så blir man så där äckligt pigg igen ändå. Förkylningen släpper och energin pumpar i ådrorna. Man vill fixa träna-allt-utmaningen på en dag och man kommer inte ihåg hur krasslig man kände sig. Så ser jag det framför mig i alla fall, men jag är fortfarande i fas krasslig.

Tänk så djupa tankar man får i feberrus!

Och nej, så farligt är det inte med mig. Men 38,6 graders feber gör än ändå lite seg.