Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt?

Som ni kanske kommer ihåg så tvingade communityslumpen mig att raka av allt mitt skägg och behålla det så i minst 2 månader. De två månaderna har nu gått.

De började ovant och kallt. En skidtur slutade med att jag inte kände hakan och började prata sluddrigt. Kändes precis som tandläkarbedövning. Men nu när vintern tagit slut så saknar jag inte värmen. Dock kan jag sakna att dra mig i skägget när jag tänker... Jo, jag vet att det är en stereotyp, men det är ganska rogivande att ha något att pilla på.

Funderade på om jag skulle låta Communityslumpen bestämma vad som skulle hända de nästkommande två månaderna men för att slippa höra EarUlf tjata om skepparkrans så låter jag bli. Istället har jag bestämt mig att gå tillbaka till skägg. Eller, ja, inte helskägg som jag provade i vintras (kindskägget är helt för blekt och glest för mig) men ett sånt där lite lagom burr runt munnen som jag hade i höstas. Även om det har varit kul att se ut som en pojkspoling nu i två månader tänker jag återgå till att bli man igen.

Nu har jag en viktig presentation för 500 R&D-muppar på jobbet den 22:a då jag inte vill se halvskabbig ut men sen, den 23, då jäklar ska jag börja locka ut de små liven.