Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt?

Nu trodde jag att jag skulle hinna först på Communityn att recensera en F&S Vandring men MarveW hann först. Men då MarveW valde baspasset valde jag intensivpasset. Det kommer jag inte göra om. Återkommer till varför.

I brist på löparutmaningar håller jag nu på att börja planera inför att vandra i några ej ännu valda berg nu. Nån gång i början av augusti bär det norrut/söderut/österut/västerut för någon långvandring. Har inte bestämt mig om jag ska gå själv eller med någon grupp ännu. Kanske kör jag en kombo och går först med en grupp och sen själv. Om det är någon som däremot har lust att följa med upp på godtycklig bergstopp så det hela diskuteras.

I alla fall, förra året vandrade jag med en 85 liters ryggsäck på 30 kg. Det var inte jättebekvämt (även om det funkade förvånansvärt bra). Så för att ge mer lite val så köpte jag igår en säck på 48 liter som nog passar bättre om man går från stuga till stuga istället för att vandra med tält och mat för två veckor. Den ryggan tänkte jag skulle kunna vara perfekt att ha med sig om man har lust att göra någon längre inlinestur också. Blev otroligt sugen när Joggingledar-Micke berättade om en 1-veckas tur på inlines i Frankrike med 20 kilo på ryggen.

Igen, i alla fall, så kände jag att jag skulle behöva ge ryggsäcken ett rejält test innan vildmarken väntar. Sen behövde mina Lundhagskängor gås in också för att inte bli skoskavsskapare. Så med det i baktanke och med en klarblå himmel ovanför bestämde jag mig för att följa med Friskis ut på Värmdöleden idag.

Vi började ute vid Saltarö Strand och så började vi vandra tillbaka. Eller vandra och vandra, det var snarare småspringa. Vi höll ett tempo i början på 5,7 km/h och mina vita ben med kängor som tyngder i ändarna körde trummsolo och muskelminnet från lumpen började komma tillbaka. Med blicken fäst i marken för att inte missa några av rötterna som bara "råkade" sticka upp där jag skulle gå så hann man knappt titta sig omkring. Tyvärr.

Alltså konditionsmässigt var det ju självfallet inga problem (höll en medelpuls på lite under 100 slag), ryggsäcken fungerade bra och skorna djävlades inte alltför mycket (speciellt inte efter att jag leukoplastat hälarna vid första rasten). Det var helt enkelt så att tempot var för snabbt för att jag skulle hinna njuta.

När jag vandrar i fjällen då tar jag min tid och håller ett långsamt tempo utan att ha någon brådska alls. Då håller jag väl ett tempo på ungefär 2 km/h (inklusive raster) istället för som nu 4,2 km/h (inklusive raster). Visserligen var det här mycket plattare än i fjällen men ändå. Jag kände hela tiden att mina ben går inte snabbare än så här om jag inte ska gå på ett sett som skulle vara olagligt i gångtävlingar. Alltså jag är inte förvånad att majoriteten av kvinnorna med på vandringen var längre än jag var. Det kändes nästan som ett krav.

Så, summan av kardemumman, jag hänger gärna med på friskisvandringar i framtiden men inte intensiv. Nästa gång är det jag som hänger med på Bas eller möjligtvis medel. Vill jag ha träning då kör jag spinning, inlines eller (tidigare) löpning. Vill jag ut och vandra, ja då hänger jag inte med Friskis intensivvandring.

Missförstå mig rätt nu, jag kan absolut se intensivvandringarna som ett bra väldigt lågintensivt träningspass men jag är inte ute i naturen för att träna så det passet passar inte mig.