Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt?

Så där ja. Nu var det avklarat. Är hemma igen, duschad och rätt färdig.

Det var en helt fantastiskt vacker dag idag. Bättre väder kunde man inte önska sig (förutom möjligtvis ännu mera medvind). Jag kom ut till Uppsala bortåt halv nio snåret och lyckades efteranmäla mig (jag bestämde mig ju i förrgår för att åka) lite senare efter att först ha ställt mig i fel kö. Jag drog på mig kängorna och spände för första gången fast dem i skenorna (det var ju första gången någonsin jag åkte långfärdsskridskor) och gav mig av sisådär ett par minuter över nio.

Tydligen gjorde jag inte ett så där fantastiskt jobb med att fästa skenorna för vänsterskenan ramlade av två gånger under den första halvtimmen till åkarna bakom mig och min egen fasa. Förutom det började loppet med att det bara brände i svanken och baksidan av låren för varje glid framåt. Det här var alltså innan en mil hade gått.

Men jag antar att den brännande känslan har mycket att göra med teknik för under loppet, medan min teknik gick från obefintlig till dålig, så förvandlades den brännande känslan till enbart ett molande. Mycket bättre!

Men inte gick det snabbt. Första milen gick väl på timmen och andra på 45 minuter. Där stannade förbättringarna upp och jag nötte på i ca 48 min/mil resten av loppet.

När det var två mil kvar då kände jag att orken hade jag men ryggen, benen och fötterna hade fått mycket stryk. Men när man bara har två mil kvar av åtta då får man fanemig inte pjoska! Så det var bara att köra på och faktiskt öka farten. Det var ju ingen idé att ha några krafter kvar vid målet. Och dit kom jag, utpumpad, 6 timmar och 31 minuter efter starten.