Annas blogg

Idag var planen att ta en rejäl promenad på cirka 2 mil. Solen sken så jag satte på mig shorts och ett linne samt det svarta värmande axellåset. Men hur skulle jag få med mig nyckelknippan, mobilen och plånboken? Alternativet stod mellan att ta en liten axelremsväska eller att pressa ner allt i byxfickorna.

Minsta lilla snedbelastning med den lättaste av väskor så riskerar jag att få ont i ryggen. Jag har ju ingen möjligghet att hänga väskan över andra axeln. Så jag tog mitt förnuft till fånga och tog med enbart betalkort (istället för hela plånboken), enbart nycklarna hem (istället för hela nyckelknippan med hänge och allt) samt hela mobilen.

Så när jag går där i mina egna tankar möter jag en cyklist, som saktar in.
- Hej! säger cyklisten
- Hej! svarar jag artigt
- Jag kände igen dig på axellåset, inte många som har ett sånt, säger cyklisten
Och då ser jag att det är Martin, min sjukgymnast, som är cyklisten. Han brukar ju inte vara klädd i cykelbyxor, cykelhjälm och solglasögon när jag besöker honom på Rehabtjänst.

Efter ett kort samtal fortsätter vi åt var sitt håll. Jag sänder en tacksamhetstanke till att jag inte hade någon väska över axeln. Det hade Martin inte gillat som sjukgymnast och jag hade fått "äta upp det" på onsdag när jag har avtalad tid med honom.

Nu ser jag fram emot onsdag då det gått sex veckor sen operationen och jag ska äntligen få komma loss ur mitt axellås.