En löpares dagbok

I morgon kommer jag att hålla benen stilla. För första gången på länge. Visserligen kommer jag att med ena foten trycka ner gaspedalen ett antal timmar i sträck. Men i övrigt får kroppen vila ordentligt.

Veckan har gått lite sådär. Inte mängdmässigt. För jag har kört de distanserna jag skulle. Men det har setat långt inne. I vissa fall, jävligt långt inne. I måndags var det tunga ben på en 13km runda. Tisdagen skulle resultera i ett backpass. Precis som vanligt. Men när jag kom till huset i B-Vik så sjönk jag bara ihop i soffan. Helt matt efter arbetsdagen. Helt slut efter alla passen. Och hade inte Janne varit där så hade det nog inte blivit något pass alls. Till slut släpade vi oss ut och tog oss runt 12km i alla fall. Med slitna ben.

Sen har det bara fortsatt så. Onsdag 20km på bandet inne i det relativt svala gymet. Med tunga ben. Skönt att ha det lite svalare kring sig nu när värmen ligger på ute i skogarna. Och så i dag. 15km. Runt, runt, runt Rösjön. En fin slinga. Men med otroligt slitna ben. Och det har märkts den här veckan på arbetet. Kroppen är inte på topp. Det är tungt att bara resa på sig. Och vi ska inte ens tala om hur det känns när det är dags att öppna ögonen och stiga upp.

Men nu har jag avverkat 14 raka löppass. På lika många dagar. Det är riktigt bra. Det var inte planerat så. Men eftersom man måste vara flexibel och försöka anpassa träningen efter det andra livet man har. Eller ska ha. Så fick det bli så här. Kanske inte optimalt, men jag tror det vänder snart när träningen lättas upp lite.

Fortsatt den här veckan blir det lite miljöombyte. I morgon åker bilen hela vägen upp förbi Umeå till Robertsfors. Det blir ett par timmar i bilen. Och tvångsvila. Välbehövlig tvångsvila. Och så ett pass med 70/20 lopp på lördagen innan det stora 60-års kalaset. Och så ett kortare distanspass på söndag. Resultatet blir en 82km vecka. En medelvecka. Precis som tanken var.