En löpares dagbok

Min sambo spelar handboll. Förra sommaren satt jag i hallen och följde en av hennes matcher. Plötsligt kom det fram en man som tränar ett yngre lag i samma klubb. Han frågade om det var jag som sprang mycket. Och undrade om jag skulle vilja komma med lite träningstips.

Sen hörde jag inget mer. Fören i sommras. Då ringde han. Och plötsligt stod jag där. Mitt bland hans 93-tjejer. Och berättade om löpteknik och både det ena och det andra. Och efter det har det bara rullat på. Ett pass i veckan kör jag med dem. I början var det mycket teknik. Nu är det plågsammare. 70/20, 1+2+3+3+2+1+1+1, 5x1' och sprintintervaller. Bland annat. Allt för att de ska orka springa runt på handbollsplan längre och snabbare. Och för att löpträningen ska bli mer effektiv.

I början var jag livrädd. Det är inte riktigt min lycka att stå inför folk och prata (konstigt när jag är lärare...), men nu är det bara roligt. De lyssnar och tar in allt jag säger. Och deras tränare ser redan skillnad och är hur nöjd som helst.

I vilket fall som helst. Igår kväll coachade jag dem lite. Löpskolning och lite sprint. Deras säsong börjar om tre veckor, och jag tänkte få in lite extra snabbhet i deras ben innan dess. Sen kan jag återgå till lite mer uthållighet.

Efter det stack jag ut själv. Nervös att springa ute och inte på löpbandet. Men det gick okej. Vaden kändes lite mer än på bandet, men det gjorde inte direkt ont. I morgon bitti är det dags för sjukgymnast igen. Förhoppningsvis hittar hon något som kan masseras upp eller fixas till. Annars blir det fler pass inne på bandet.