En löpares dagbok

Efter några juldagar på hemmaplan satte jag mig i bilen. Den franska lilla silverpärlan. Och gasade upp till Flickan från landet i norr. Passerade Umeå efter strax under sju timmar. Fortsatte några mil bort till Robertsfors och Sikeå.

Både julafton och juldagen bjöd på bra löppass. 10km respektive 12km. Och jag var verkligen inne i det här flytet med träningen. Där man sticker ut på varje pass som om det satt i ryggmärgen.

Men så kom jag upp. Och det där med träning var inte alls högsta prioritet längre. Dessutom öppnade jag dörren och såg att det hade fallit närmare 30cm snö. Det var snöstorm. -10 grader. Och givetvis helt oplogat. Först tänkte jag bara skita i det hela och gå och lägga mig igen, men någnstans fick jag den där känslan att jag nu verkligen var tvungen att sticka ut. Trotsa allt. (Och dessutom visa att stockholmare inte alls är så veka när det gäller naturens hinder).

Det blev plågsamma 8.5km i stormen. Inte mycket att komma med, men det blev ett pass och det är väl egentligen det viktiga.

Dagen efter såg det likadant ut. Ytterligare en bunt cm snö. Storm och kallt. Då vek jag ner mig. Åkte in till Umeå och shoppade loss i stället. Kan man inte få göra så ibland?

Idag är det tisdag. Sista dagen här uppe innan pärlan styrs ner mot huvudstaden igen. Jag har precis avverkat 8.5km. -15 grader. Ansikte och lår är bortdomnade. Benmärgen är frostskadad. Ögonen fastfrusna. Men innerst inne är det en glöd. Där inne finns det värme. Och en skön känsla av att ha fått till ett pass idag också.

God fortsättning och Gott nytt år!