En löpares dagbok

Idag hoppade jag upp på bandet i gymet. Bara några sekunder senare klev det upp en annan kille på bandet bredvid. Han körde på bra. Riktigt bra. Men han såg inte ut som en löpare. Steget var inte bra. Så jag räknade med att han skulle köra några minuter och sedan kliva av. Så som många brukar göra innan de går vidare in och styrketränar.

Jag hade tänkt ta det lugnt idag. Igår pratade jag om att ingen km skulle gå under 5.00-fart. Och det höll jag. I två km. Sen blev jag stressad. Jag blev indirekt tvingad att trycka upp tempot för att inte vika ner mig jämfört med killen bredvid.

Efter dryga 5km stannade killen bredvid bandet. Det kändes bra. Men då var skadan redan gjord för min del. Då var jag redan nere på 4.38-fart. Vilket inte direkt var tanken med dagens pass. Senaste veckan har nämligen benen och kroppen känts väldigt tung. Varje km är slitsam och jag vill inte alls springa.

När killen bredvid hoppat av kunde jag sänka tempot lite. Men höll det ändå under 5.00-fart. Jag fick slita idag också. Men tog det lite som en seger att plocka killen på bandet bredvid. I morgon är det nytt pass. Kanske nya människor att tävla mot. Kanske nya slitsamma km. Eller så vänder det. Och benen känns pigga och fräscha igen. Jag har hört att det kan bli så ibland.