En löpares dagbok

Klockan hade passerat 18. Jag hade precis parkerat bilen utanför porten och kommit ut i kylan. Då bestämde jag mig för att det skulle bli löpning ute idag. Upp för trapporna. På med vintertajtsen, för första gången den här vintern. På med vindbyxor, underställströja, t-shirt och dry-fit tröja. På med vindjacka och vantar. Och så mössan.

Plötsligt stod jag där uteanför porten igen. Vinden i ansiktet och termomteren på -12. Jag tyckte igång klockan och lät benen rulla igång. Efter några minuter bet det ordentligt i kinderna. Händerna var iskalla och jag funderade på att vända om.

Senaste dagarna har kroppen inte velat vara med och leka. Benen har varit tunga. Kroppen har varit seg och trött. Senaste veckorna snurrar det varje gång jag reser på mig. Vare sig det är långsamt eller snabbt. Och i natt fick jag till 12 timmars sömn. Men det är inte förkylningssymptom, utan ren sluthet. Kanske har passen satt sig i kroppen. Eller så är det kylan som suger ut all energi ur kroppen.

Efter en lång dag på jobbet var planen träna "mina" handbollstjejer. Men deras tränare ringde och sa att de idag skulle köra fysträning inne i stället. Mesigt, tyckte jag, men visst, han bestämmer. Han berättade också att de vunnit någon kopparcup i helgen. Enligt honom den sjätte största handbollscupen i landet. Och enligt honom var det helt tack vara min konditionsträning. Tack och bock sa jag. Och gick hem från jobbet.

Efter de där första 10-15minuterna på dagens löppass försvann all kyla. Plötsligt kände jag bara ren lycka. Det var underbart där ute. Snöklädda vägar. Knastrande steg. Benen och kroppen blev lite piggare. Och det var bara 6-7km kvar. Inga problem alls. Och innan jag visste ordet av det var jag hemma. Uppe för de där sista 600m backe. 4.34.89 på sista km. Och allt var bara sådär riktigt jävla bra. Att sedan Djurgården leder mot Modo med 5-1 efter första perioden. Det gjorde kvällen ännu bättre.