Min löpning + tävlingar

I torsdags var det dags för mig att göra ett ärligt försök att fixa milen på under 50 minuter. Jag har haft det som mål ett tag och den största anledningen till att jag inte gjort det är nog för att jag helt enkelt varit för dålig på att försöka. Jag har svårt att ge mig ut med ambitionen att springa en "rekordmil" utan jag sparar gärna det till tävling. Problemet är väl att jag tävlat på en mil två gånger i livet. Ja, man förstår ju själv att det inte är ett framgångsrecept..

Passet skulle i alla fall bli mitt första snabbdistanspass sedan Hallarydsloppet, sedan dess har det blivit en hel del intervaller (riktigt kul att märka att det går lättare och lättare att trycka på) och även några långpass. Vi har en timme friskvård i veckan på jobbet och jag hade pratat lite innan om att försöka testa att göra under 50. Så snacket började gå på förmiddagen och vi var tre stycken som skulle ta oss an uppgiften (jag och två rätt duktiga killar som skulle "hjälpa mig"). Det var skönt att ha dom med faktiskt!

Jag började ställa in mig på att plåga mig och att det inte skulle bli någon lugn resa, men jag var taggad och glad. Jag såg verkligen framför mig att jag stoppade klockan och den stod på 49:50 eller något sånt. Det var skönt att jag verkligen trodde på mig själv.

Vi gav oss iväg och det kändes rätt bra. Första kilometern ut ur stan var lite hackig med tanke på trafiken och den blev inte bättre än 5:15. Menmen, långt kvar. Sedan turades Calle och Peter om att dra och jag hängde mest bara med. Det var inte så tufft till en början trots att vi höll tempon mellan 4:50 och 4:55.. Det var skönt när man var "tillbaka på noll" efter ett par kilometer och inte behövde tänka på att den första hade gått segt. 

Nu kommer jag till skillnaden mellan om jag hade gjort det här själv eller som det blev nu. I det läget hade jag nöjt mig med att hålla ett tempo precis under 5:00 för att hushålla så myket som möjligt till sista kilometrarna. Jag vet att jag kan göra bra tider på slutet om jag har "vittring" och då glömmer jag allt annat och bara kör. Men nu sprang vi på i samma tempo och det var kanske egentligen lite för jobbigt. Efter 6 km sa båda dom andra att dom kände sig slitna och kanske inte skulle orka hjälpa mig hela vägen. Då kände jag bara "skämtar ni?! ni måste!" .. Men dom sa att dom skulle dra ett par kilometer till i alla fall. Problemet var att så fort dom hade ställt in sig på att inte köra hela milen ökade dom lite och då blev det istället så att jag inte riktigt orkade haka på. Jag släppte ett par meter och sen sprang jag liksom en bit bakom hela vägen. Någon stans efter 7 km kände jag bara "nej nu lägger jag mig ner och dör".. Jag var SÅ trött i benen (det ska tilläggas att jag hade kört ett rätt tufft träningspass dagen innan) och jag hade dessutom dåligt med energi (kan förklara mer om detta sen..) 

Jag bestämde mig för att bita i alla fall och snart var det bara två kilometer kvar. Då gav jag faktiskt upp lite. Vi hade vänt efter 5 kilometer och på vägen tillbaka var det motvind. Riktigt mycket motvind. Det var vråltufft. Jag tyckte jag tryckte på så mycket jag orkade och ändå kändes det inte som att jag kom framåt. Jag bestämde mig för att ta 100 meter i taget. Och mest tänkte jag "jaja det spelar ingen roll om jag slutar nu, det är ändå en bra tid på 8 km".. Sen tickade metrarna på (på något magiskt vis) och helt plötsligt var det bara en kilometer kvar (åttonde kilometern gick dock på 5:08 så det var en rejäl temposänkning och inte tvärt om).. Jag kollade på klockan och såg att det bara skulle krävas 5:05 på sista för att fixa det och då tänkte jag bara "nej nu jävlar". Jag har inte kämpat i 9 kilometer för att helt plötsligt ge upp. 

Motvinden höll dock på att ta ut sin rätt, jag slet som ett djur men inget hände. Då bestämde jag mig för att vända om och springa åt andra hållet (i det här läget hade jag ingen tanke på mina springkompisar utan alla tankar kretsade runt mitt rekord) och helt plötskigt gick det VÄLDIGT mycekt lättare. Lite slit var det ju såklart men ganska snart stod det 10,0 och 49:40 på klockan. SÅ JÄVLA GÖTT!!

Allmän utvärdering: Vädret var en stor nackdel, det blåste verkligen mycket. Och det var ju inte rakt framifrån/bakifrån heller utan tog tag i en från sidan så man kände alltid av det. Det var skönt att ha sällskap också, jag behövde inte tänka så mycket. Dock brukar jag springa med negativ split, dvs fortare andra halvan, och det passar mig betydligt bättre. Så nästa gång kommer jag gå ut med tanke om att öka istället för att trycka på från början. Sist men inte minst, förra veckan körde jag en detox och åt helt annan (och betydligt mer kalorisnål) mat än vanligt och energin var inte på topp. Det kändes att man körde med tomma depåer. Det var också EXTREMT lärorikt att vara så trött som jag var efter 7 km. Jag trodde jag skulle stupa men nu vet jag att jag klarar att pressa mig trots att jag har den känslan!

Jag har alla förhoppningar om att kunna putsa av ett par minuter på tiden under årets gång. Jag känner mig i väldigt bra form just nu! Längtar efter mitt nästa försök men det blir inget sådant innan Göteborgsvarvet i alla fall!