Min löpning + tävlingar

Idag var det dags för Hallarydsloppet, något jag laddat för i ca 5 dagar (sedan jag anmälde mig, med andra ord..) Just nu ligger mitt fokus på Göteborgsvarvet men jag tyckte ändå det skulle vara kul att få ett lopp i kroppen och kolla formen lite. Jag anmälde mig i klassen 9.8 km (som senare ändrades till 9 km pga ändrad bana).

I alla fall, jag var riktigt taggad på att springa och göra en bra tid (under 5 min/km) men igår när jag vaknade hände det som inte fick hända. Jag hade jätteont i halsen, var tung i huvudet, hela kroppen värkte och jag blev anfådd av att gå i trapporna. Jag började nästan gråta. Stora delar av gårdagen spenderades utomhus i solen och klockan sju parkerade jag mig på soffan med alvedon, massa vatten, glass, whisky och massa vänner-avsnitt. Jag hade inga riktiga förhoppningar om att kunna springa men jag gick och la mig tidigt och innan dess satte jag klockan på laddning och la fram kläder. Jag tror ju på tankens kraft så jag ville inte ställa in mig på att inte kunna springa. 

När jag vaknade i morse mådde jag mycket bättre, halsen gjorde inte ont och febern verkade vara borta. Men jag var ändå hängig och visste inte hur jag skulle göra. Efter mycket velade bestämde vi oss för att köra till Älmhult så fick jag bestämma mig på plats. Det var jättekonstigt att sitta i bilen och inte veta om jag skulle försöka tagga till eller inte. Halvvägs dit bestämde jag mig för att springa. Jag började fundera lite på hur jag skulle lägga upp loppet men det var jättesvårt. Jag hade liksom ingen aning om hur kroppen skulle kännas.

På plats hämtade jag nummerlappen, gick på toa och värmde upp lite med Amanda som också skulle springa. Jag hade fortfarande inte bestämt mig för någon taktik mer än att "testa och se". 

När starten gick (11:00) så gav jag mig bara iväg och försökte inte tänka på vad det stod på klockan. Jag försökte känna på kroppen och jag tyckte den verkade okej. Jag var ändå förvånad över att första kilometern kändes så kort och den gick på 5:15. Det kändes bra eftersom det är det tempot jag tänkt försöka hålla på Varvet. Benen var pigga eftersom jag vilat några dagar och andra kilometern kändes också kort, 5:13. Solen sken och det var en fantastisk dag att springa. Det var lagom mycket folk, alltid ryggar att gå på men aldrig trångt. Då bestämde jag mig för att våga trycka på och se hur det skulle kännas. Jag sprang om den tjejen jag sprungit bakom och tog sikte på två andra tjejer. Den tredje kilometern gick på 4:55 och det var en positiv överraskning. Nästa gick på 5:05 och kändes också bra. Jag var i det läget inställd på att inte göra ett sämre snittempo än 5:15 så jag ville mest testa hur det skulle kännas med ett lite högre tempo. Dessutom hade jag kollat banprofilen och visste att det skulle komma tuffa backar efter 4 km. Efter 4 km var det en liten drickastation där jag tog en mugg vatten. Samtidigt började en rätt jobbig backe (i detta skedet av loppet var det grus, det var bara första + de tre sista som var asfalt) och det gick tugnt att komma upp. Tempot sänkes rätt rejält och jag blev orolig att jag "gjort mitt". Jag var osäker på om jag var trött pga sjukdomen eller bara allmänt trött som man blir när man springer ;)

Sedan gick det lite upp och ner hela tiden (backarna alltså) men den femte kilometern gick på 5:20. Nästa kommer jag knappt ihåg men jag fick tillbaka lite krafter och gjorde 5:04. Någonstans här insåg jag också att ingen sprang om mig längre, det var bara jag som sprang om folk. Det var häftigt att inse att jag kommit ikapp folk jag sett ganska långt framför mig innan, och att jag även sprang om dom. Här kom vi även ut på asfalten igen och först kändes det jättebra tills jag upptäckte att det var långt ifrån platt. Det gick verkligen upp och ner, långa sega uppförsbackar och sen återhämtning i nedförsbackarna. Jag fortsatte springa om löpare och tog sikte på en i lila tröja som var närmst framför mig (men ändå rätt långt bort). Ibland tyckte jag att jag närmade mig lite men sen vände det lika fort. Jag gjorde en kilometer på 5:00 och då kände jag bara "nu är det två kilometer kvar, blir jag sjuk så är det nog redan försent"... Jag tyckte fortfarande att backarna var döden men jag visste att den sista var avverkad efter 7.5 och efter det skulle det vara nedför/platt. Ändå orkade jag inte göra en bättre tid än 5:02. När det var en kilometer kvar fick jag nya krafter och sprang ikapp han i lila tröja, vilket chockade mig själv väldigt mycket. Han hade liksom varit långt borta! En annan grej som verkligen stärke mig under loppet var att jag märkte att de jag sprang om flåsade mer än vad jag gjorde, då kände jag mig jättepigg!! Sista kilometern gick på 4:32 och sen var jag i mål!

Efteråt kändes det lite bitterljuvt... Jag är inte missnöjd med 45:37 på 9 km men jag vågade inte pressa mig själv på det sättet jag hade velat.. Jag visste inte om den tröttheten jag kände i mitten av loppet var pga backarna eller sjukdomen och nu i efterhand vet jag ju att det inte var sjukdomen.. Jag tycker jag känner mig frisk nu i alla fall men jag får se imorgon.. 

Slutsats? Jag är nöjd med årets första lopp men man vill ju ha den där superkänslan. Jag har inte tillräckligt med rutin än för att veta hur hårt jag vågar pressa mig men det kommer väl! Med tanke på att jag inte visste om jag skulle kunna springa i morse är det ju ett bra facit. Och loppet var jätteroligt, nu är jag sugen på att göra MYCKET bättre tider, jag tyckte inte jag pressade mig själv speciellt hårt och det är ju jättekul att känna att det finns mer i kroppen :)

Allmänt om loppet: Jag tyckte det var riktigt bra fixat, speciellt med tanke på att Hallaryd är ett pytteställe utanför Älmhult! Det var bra skyltat osv, två vätskestationer och funktionärer längst vägen. Nästa gång kanske jag vill prova halvmaran!

Dessutom kom jag faktiskt 12:a i min klass! Hurra!! (av 49)