Resan mot det bästa jag kan bli

Efter två dagars vila var det äntligen dags för löpning igen. Jag kände mig riktigt pigg och fräsch i kroppen och vaden gjorde knappt hörbart motstånd. Dock var det inte så mjukt och mysigt som jag hoppats på den tilltänkta rundan, istället var det glashalt, och i nerförsbackarna kunde jag inte annat än att stå stilla och glida nerför. Tiden blev därför inget att jubla över, men jag brydde mig inte så mycket om den, jag var mest glad att vaderna kändes så bra. Pulsen var onormalt hög dock, jag vet inte varför men jag bara konstaterade att så var fallet. I minsta lilla uppförsbacke steg den upp emot 170. Jaja, nästa gång är det säkert bättre underlag och lägre puls!

Jag har ändrat min målsättning, så istället för att springa 3 mil/vecka ska jag springa 12 mil/mån. Det är ju i praktiken samma sak, men jag får ändå möjlighet att fördela passen lite olika, beroende på vad mer som händer i livet under veckorna.