Aleckans blogg

Jaha, dags för nästa race report. Den här ggn ska jag försöka vara lite mer kortfattad, får se om jag lyckas...

I söndags var det alltså dags att cykla Velothon Stockholm, ett helt nytt lopp med både en öppen motionsklass och ett proffslopp sanktionerat av UCI där bland annat Tre Berg och en lång rad utlänska proffsstall på lite lägre nivå ställer upp. Loppet med start och mål på Gärdet inne i Stockholm gick över avstängda vägar runt hela den södra staden och Södertörn med vändpunkt nere i Nynäshamn. Häftigt med ett lopp där jag och många andra för första ggn fick cykla på helt avstängda vägar, något som dock i efterhand diskuterats vilt i sociala medier. Mer om det senare.



Jag startade med Rejlers och Stockholms CK i första startgrupp, där vi inför tävlingen visste att vi skulle utkämpa en kamp mot en rad andra lag så som Boon Edam, Skoda cycling team och Budkompaniet. Utöver dessa lag fanns även lång rad klubbar på plats med cyklister så som La Chemise och Hovet. Vi såg ändå Skoda som största konkurrent innan loppet då vi visste att de toppat laget med starka cyklister som Nisse Penton och Luca som båda är med och dominerar Stockholmscupen på landsväg. Totalt var det över 450 cyklister i den gigantiska förstaklungan som bestämt sig för att cykla fort.

Vi rullade ut från Gärdet vid 8.05 i en gemensam masterstart bakom en bil som höll ett lugnt tempo genom Stockholms centrala delar för att sedan släppa farten lös vid Londonviadukten efter 6km. Det var ändå trångt å stökigt å alla ville ha en bra position tills dess det släpptes lös, jag lyckades tappa en av mina två flaskor redan vid slussen å tänkte att "jaha det är en sån dag idag", ska allt gå fel redan från start. Fick dock en ny direkt av en lagkompis och jag slapp oroa mig för vätskan ett tag iaf.

Stockholms CK hade en plan för dagen, och idag var min roll att vara hjälpryttare. Jag skulle göra allt som står i min makt för att hjälpa först Elon att hålla en bra position i klungan, Elons uppgift i sin tur var att vara aktiv den första delen av loppet och hitta på något bus i form av utbrytning eller attacker. Jag försökte hålla honom högt i klungan, men då och då tappade han position och jag fick leta upp och dra upp honom på nytt. När vi kom ut på Gamla Nynäsvägen efter ett antal mil började vinden göra sig påmind mer å mer, en utbrytning om 4 man hade gått iväg och vi hade missat att komma med. Jag och Robban fick börja ta upp jakten tillsammans med en från Boon Edam vilka oxå missat när utbrytningen gick. Vi jobbade på bra och strax innan Ösmo var vi nästan ikapp, Elon höll sig väl framme och såg läget och bryggade ikapp. Kanon, då kunde vi andra gå ner och vila lite.

Snart var vi i nynäs och benen kändes redan slitna, förningarna i motvinden hade tagit rejält. Det var inga duvungar vi jagat ikapp, med där framme var bland annat Penton. Jag försökte vila så gott jag kunde i klungan men ville ändå inte ligga för långt bak för att kunna vara behjälplig om det behövdes. I backarna efter Nynäs gick två från Rsyka posten iväg i en stark attack, vi fortsatte avvakta då vi hade Elon med där framme. Tempot gck upp å ner, det var inga lag som helhjärtat ville dra ikapp utbrytningen. Perfekt för oss, guldsits. När vi kommit in ett par mil på Sorundavägen på vägen upp mot Stockholm igen börjar vi skymta en orange cyklist i kurvorna framför. Det kunde bara vara Elon som släppt utbrytningen, och mycket ritkgit var vi snart ikapp honom. Dags att jobba igen, nu behövde vi ta in utbrytningen för att få med en av de våra igen. Näste man att köra för var vår ödmjuke starking Björn.

Det tog en stund innan vi fick till ett riktigt bra samarbete, men mot slutet av Sorundavägen och ut på Södertäljevägen körde vi på hårt. Vi var 4-5st från StoCKholm som jobbade på där framme och vi tog ikapp tid snabbt. Vi fick ögonkontakt igen och i ett backigt parti när vi bara hade ett par hundra meter upp till utbrytarna så bryggade Björn ikapp. Nu fick vi vila igen, alla StoCKholmare släppte direkt av och klungan började tappa igen. Frustrationen bland andra lagen märktes direkt å det klagades å muttrades lite.

Nu var vi i en bra sits igen och rullade vidare mot målet. Nu fick alla andra lag sköta dragjobbet om det skulle gå fort. Det blev mer å mer hetsigt i den fortfarande stora klungan, såg flera krasher längs vägen. Värst var en vurpa vid Sundby Gård där 4-5cyklister gick i backen precis framör mig och jag fick svänga tvärt för att undvika den själv. Kollade bak snabbt å såg så det inte var någon jag kände, och körde vidare. Benen började kännas riktigt trötta, in mot Huddinge kom lite krampkänningar i benen och drickan var slut. Tuggade i mig ett par gt-tabletter å hoppades på det bästa.

När vi passerade genom Huddinge passade jag på att ta en bättre position, visste att Jenny skulle stå å titta i Stuvstakorset, så i backen upp på Ågestavägen gick jag upp i topp och låg med där när vi rullade ner i korsningen. Jenny hann fota en lång rad bilder  och jag lyckades tom se lite glad ut trots smärta i ben och energibrist. Tänkte att snart kommer jag åka av för nu kommer det börja gå riktigt fort in mot stan sista 2 milen. Försökte ändå hålla mig högt upp i klungan och lyckades hyffsat med det hela vägen. När vi kommit in i stan och kom ut på Söder Mälarstrand fick jag dock släppa lite då det blev väldigt trångt och jag blev prejjad en rad ggr och gick nästan i backen men räddades av en cyklist intill som jag tacklade till ofrivilligt.

Loppet avslutades med ett varv ut runt Kaknäs på Djurgården. Klungan var fortarande sjukt stor, en bit över 100man och vägen smalade av. Jag tappade lite position och låg inte alls bra till för en spurt, kände inte heller att jag kunde ta mig fram då det var så trångt. Ut på upplopppsrakan öppnade det ändå upp lite och jag föröskte komma fram, men var osäker på om jag skulle kunna spurta öht då jag haft krampkänningar tidigare. Kom upp runt 10e plats i klungan men när spurten skulle börja så höll någon på att vurpa framför och jag fick slå av innan jag ens kommit igång. Ville inte vurpa så valde då att rulla i mål istället och ca 50 cyklister passerade på upploppet och jag kom in som 67a.

Björn som varit i utbrytning hela vägen kom in som 4a, han tappade tyvärr tätgruppen sista kilometrarna men höll precis undan för oss i klungspurten. Grymt starkt kört, det var han så värd! Summa av det hela så var det ett otroligt väl arrangerat lopp, och en häftig upplevelse. Kul att vara hjälpryttare och få hjälpa någon annan till framgång, spec en kompis som Björn. Det gör jag gjärna om, och någon gång kanske man själv får den hjälpen i jakten på ett eget resultat.

Kul även att se lite bilder efter loppet där man ligger längst fram å kämpar i jakten på utbrytningar, ger lite mer tillfredställelse. Destå tråkigare att läsa i sociala medier hur allmänheten sett på loppet. Läst en lång rad hatiska kommentarer på både Polisens och Huddinge Kommuns hemsida. Någon bilist har tom med misshandlat en funktionär för att hen inte fick köra ut med bilen på vägen, vart är världen på väg? Jag hoppas ändå arrangören tar till sig kritik från bilister så det kan bli ett lopp även nästa år, kanske med en mer genomtänkt bansträckning så det inte skapar sådan irritation. För om det är något vi inte behöver så är det att göra stämningen på vägarna än mer uppretad än vad den är nu.

Det blev visst inte så kort rapport denna gång heller, bättre lycka nästa gång :)