En löpares dagbok

För fyra år sedan åkte jag till Monte Gordo, Portugal, på träningsläger. Jag var halvskadad i en vad men lyckades mäkta med elva träningspass på den veckan, totalt 114km. Det var då. Sedan dess har jag inte varit i närheten av den mängden. Fram till idag.

Efter torsdagens backpass var baksidorna lite stela. Så jag lade in veckans långpass (27km) på fredagen för att få ett långsamt tempo i benen. Även 27km är nog rekord i att springa flest km i sträck. (tidigare var det 26km). Trots att långpasset kändes rätt bra i benen så slet det ordentligt och redan på morgonen efter var benen stumma.

Det fick jag uppleva på sollentuna vallen någon timme senare. Conconiatest där farten skulle höjas med 1 km/tim per 400:ing. Först fem var inga problem alls. Andningen var oberörd och benen gick frammåt av sig själv. Men sen när sjätte varvet började och tempot skulle höjas igen kom stumheten som en smäll på käften. När sjunde skulle börja stannade jag. Kroppen svarade inte på ytterligare en tempohöjning så det var lika bra att avsluta. Givetvis otroligt missnöjd, men samtidigt. Med backpass och långpass i benen så var det kanske inte helt otippat.

Veckan avslutades i morse med Janne. Två varv till runt Rösjön och så en liten extra sväng. En relativ skön runda utan att behöva anstränga sig allt för mycket.

Och så kommer vi tillbaka till det där med Monte Gordo och rekordet. Veckans summa hamnade på 115km och det gav så klart ett nytt rekord! Sweet. Upp på toppen av listan. Målet den här veckan var egentligen 109, men är man nära så måste man ju försöka.

Nu blir det inga fler såna mängd veckor förren sent i höst. Utan jag börjar dra ner lite på mängden och får in lite mera snabbhet i stället. Backe och 70/20 lopp. Och en medelvecka på strax över 80km. En vecka som avslutas uppe i norrland med 60-års kalas. Kan bli bra.